Välj en sida

Klockan stod på 22.22, när jag satt och skrev nere vid hamnen i supetar på ön Brac, då jag fick syn på en pappa med sin dotter på ca 10 år, dom satt och fiskade tillsammans 22.22 på kvällen , kan ni tänka er, när många andra utom dom satt framför datorn, tvn, mobilen eller kanske till och med ligger och sover vid den tiden så satt dom och fiskade.

Den kärleken som fanns där mellan dom gjorde mig hänförd och tiden stod helt stilla för mig när jag satt och iakttog dom, något som gjorde mig ännu mera fascinerand va att dom inte fick något napp under tiden jag va där men deras glöd, deras glädje och deras “hopp” om att aldrig ge upp gjorde att jag va tvungen och skriva ett par rader om dom här på min sida.

Detta har ännu en gång bevisat för mig att det är små medel i världen som gör människor lyckliga. I detta fallet, en krok, en lina och ett flöte.

Fiska är precis som livet, du misslyckas ofta att kroka den jävla fisken men du ger dig inte, du sätter på en bit bröd, eller räka och försöker igen, och igen. Samma med livet, du misslyckas gång på gång men ger aldrig upp, försök igen, idag, imorgon, nästa vecka, nästa år, jag lovar dig att till sist kroka du den jävla fisken, till sist kroka du livet!

Mitt mål nästa år är att inte ska köpa en massa prylar för allt jag behöver finns framför min näsa, jag behöver kanske bara använda det som finns ovanför mina axlar för lite kreativitet.

Nu är snart denna dagen slut och jag har funderat lite om tillvaron på ön brac och staden supetar. Kroatien är underbart, att höra “mitt” språk och försöka hantera det är något jag vill öva på och kunna bemästra. En vacker dag är drömmen att öppna ett eget litet bageri här, hur, var och när det står skrivet i stjärnorna men drömma, det kommer jag alltid göra. Tack för mig, ha en magisk vecka/semester/natt

//Robban

Translate