Välj en sida

Igår kväll va första gången någonsin jag sov under bar himmel, kan ni tänka er ute va det 40 grader och gissa då hur varmt det va inne i rummet och då fanns det ändå ingen AC så det ända alternativet va att lägga sig ute och så blev det. Som vanligt blev det en 3-4 timmars sömn innan det bar av mot Los Arcos ca 43 km bort. Jag visste på förhand att det skulle bli en jävulskt värmebölja så vi bestämde att vi skulle sig upp klockan 5,00 men som alltid blir vi sena och klockan sprang iväg och va nästan 06.00 innan vi drog.

Min plan va att trycka på lite från start och min vän från Kalifornien shayan hakade på mitt tempo vi va i en stad som hette Estella redan vid 10,30 tiden då vi då hade gått 20km där tog vi en liten paus på världens mysigaste café men världens sötaste kvinna. När vi satt där och snackade lite så kom Alessandro och Andrea gående, som alltid när vi ses längs med vägen så hälsa vi på varandra som om vi vunnit VM ?

Dom gick och vi satt kvar ett tag innan vi rörde på oss för vi visste att dom sista 23 skulle bli dom tuffaste och det va det verkligen, med en uppförsbacke följt av en nerförsbacke gjorde att vi visste att vi verkligen levde. Men uppför och nerför va inte problemet idag, det va solen. Med en stekande sol och vi stilla gjorde att det både blev en och två vattrnpauser. Vi kom fram till den berömda kranen där du kan välja vin i den vänstra eller vatten i den högra, det magiska är att den är mitt i ingenstans.

Jag bestämde mig för att gå för mig själv ett tag för att jag och mina tankar skulle få jobba lite. Tankarna flödade och jag började fundera i banorna varför går jag egentligen caminon?

Svaret va enkelt, visst går jag det för äventyret och att jag vill testa på det primitiva livet samt möterna med människorna.

Men saken är den att jag går caminon för att förbereda mig för livet. Livet som vi tror att vi ha för alltid, vi lever på lånad tid en tid vi aldrig kan få tillbaka. En tid jag vill dela med min familj så mycket jag bara kan det kommer komma en dag då jag står här själv, då måste jag vara redo, jag måste vara redo att ta beslut för mig, en vacker dag kommer min mamma och pappa inte vara där för mig, jag vet inte hur jag kommer hantera det men jag vet att jag måste hantera det. Detta är ett sätt att börja på, för jag vill gå min egen väg, i detta fallet är caminon min lärare och jag är dens elev.

Ikväll har jag träffat så mycket fantastiska människor. En återförening med Teddy, ett fantastiskt par från Tyskland som bor i ett tält vid mitt boende, det bara lyste i deras ögon av glöd av att få gå caminon och den stunden vi delade ihop va alldeles fantastiskt. Tack!

Nu sitter jag hör och skriver med utsikt över katedralen, min själ är mer lugn än va den någonsin har varit. Imorgon är vi ett helt gäng som ska börja gå kl 05.00. Herregud va jag längtar nu kör vi!

Dagens bild

//Robban

Translate