Välj en sida

Vart ska jag börja? Denna dagen kanske har varit den jobbigaste av alla sedan jag började.Häng med!?

En samling av människor från överallt i Europa, klockan 05,00 på morgonen mitt ute i ingenstans va laddade till tusen. Vi alla gick i en stor klunga, att få spendera tid med människor man känt så kort tid men ändå har så stort förtroende förr redan nu är ett privilegium i mitt tycke. Att man kan blåyya sig så mycket för någon man bara känt i 5 dagar är helt sinnessjukt.

Jag började med att traska på själv lite i mörkret, att få bli guidead av stjärnorna på morgonkvisten kan vara bland det bästa jag vet ?

Efter ett tag så han Andrea upp mig och jag måste säga att jag verkligen tills denna unga man, men ett lugn som får mig att vara så trygg i hans närhet, med en vänlighet som inte är av denna värld och med en ödmjukhet som gör att man blir avundsjuk så ända in i bänken gör Andrea så unik. Vi gick, vi sjöng allt från Andrea bocelli till Eros ramazzotti, vi övade svenska och italienska på varandra och allt känns så naturligt.

Efter ett tag så stöter vi på det underbara paret från Köln i Tyskland, Hanna och wincent, vi delade 15 km med dom, vi tog en swedish fika och pratade om allt och ingenting innan vi tackade dom för sällskapet, och det gör ont i mitt hjärta och lämna människor man tycker om bakom sig. Tack till er Hanna och Wincent att jag fick dela några timmar, ni berörde mig.

När jag och Andrea väl kommit fram till logrono 28 km bort så skulle vi möta upp Andreas vän Filippo, medans vi va påväg mot katedralen så hör jag en röst på andra sidan av muren, det va Teddy och Shayon, såklart hakade dom på oss mot torget och katedralen där vi skulle möta upp Filippo. När vi väl va där och hälsade glatt på honom så skrek magen efter mat såhär efter 28 km, vi tog ett bord och vem kommer då gåendes mitt på torget, jo Alessandro och nu va cirkeln sluten. Alla som jag vill ha i min närhet hade jag på samma gång, MEN. När vi satt där och hade trevligt i varandras närvaro så reste jag mig upp, tog på min väska och sa till grabbarna, att jag går vidare till nästa stad då uppstod en tystnad. Jag själv fick en stor klump i halsen men samtidigt så visste jag att detta skulle komma för eller senare då jag behöver vara i santiago ett visst datum. Så jag kramade alla och sa farväl och när jag gick ifrån dom så va det med tårar i ögonen och fortsatte mot navrette, usch va jobbigt det va!! Jag hade inte går mer än ca 1000 meter så såg jag Hanna och wincent, mina tyskar vänner sittande på trottoaren, jag tog dom i hand och tackade ödmjukast för dom här dagarna jag fick äran och tillbringa med dom. Nu ligger jag är i sängen och saknar mina grabbar 13 km bort, att ständigt ha denna känslan att personer är borta från ens liv på så kort, påminner mig om livet där hemma att du kan ha en person ena stunden och andra stunden är dom helt borta.

En sak som är kul det är att min australiske vän Justin är här med mig på mitt boende och vi kommer starta dagen tillsammans imon. Vet ni när klockan ringer? Jo 03,15! Godnatt

Dagens bild!

//Robban

Translate