Välj en sida

Idag hade jag bestämt mig för att bara gå 36 km och inte en meter länge. Morgonen började fenomenalt, jag kände mig i bra form och ännu en gång fick jag se ett stjärnfall, det är verkligen någon som vakar över mig och min camino ?

Bergsbestigning både upp och ner bestod min dag av idag, när jag hade kommit upp på toppen av berget 1495 meter så va det dags för en hjödpungt, det va nämligen dags att lämna min sten jag hade bärt med mig hemifrån, seden säger att när du lämnar din sten uppe på toppen så lämna du dina bördor där, och liksom förra året så började jag gråta när jag såg korset, det är så mycket känslor som går igenom ens kropp, när jag suttit på gräset ett tag så tog jag mig kraft att gå upp till korset, kyssa stenen och kasta den ifrån mig, sen va det dags för den värsta biten, klättra ner från berget. Att hålla emot när man går sliter enormt på knäna, och ännu värre är det att gå på stenbumlingar, mina vrister är så svaga så måste vara koncentrerad hela tiden och gå nerför i 15 km är ingen lek asså, ingen lek alls. När jag väl va påväg in i byn där mitt boende låg så hör jag bara NO ROBERTO?? jag tänker vem är ert nu? Chockad och fruktansvärt överraskad blev jag av att se mina vänner Andrea och Filippo igen, dom jag hade sagt hejdå till både en och två gånger, nu stod dom här framför mig igen, vad fan händer? Jag trodde dom slutade sin Camino i leon men dom hade tid över och fortsatte mot ponferadda, och självklart istället för att stanna i den byn som va tanken från början så tog jag en snabbpaus och gick ifatt dom påväg mot ponferadda. Nu har vi suttit i byn och tagit en öl, njutit av varandras sällskap och även lärt känna en ny bekant, Clinton från Australien. Så ikväll blir det häng bara för imorgon säger vi adjö en tredje gång och denna gången är det för gått, iallafall när det gäller caminon för dom stannar i nästa by imorgon. Andrea har varit min följeslagare ända sedan dag 1 i mitt boende på st jean de port och imon får jag gå med han, det är en ära faktiskt. Från start, sen har vi varit på olika håll länge men att få avsluta hans camino med honom känns som det perfekta avslutet.

Att jag för övrigt gjort över 100 km på två dagar känns overkligt, plus att kroppen känns bra. Tappat en massa muskler och vikt men känns väldigt bra ändå, nu är det bara 210 km kvar till Santiago och jag kan knappt bära mig att få gå in i staden.

Dagens bild!

//Robban

Translate