Välj en sida

Kvällen igår och natten på boendet i ponferadda va helt magiskt. Tänk er att jag bodde helt gratis, helt gratis där det fanns 142 bäddar. Vilka fantastiska människor det finns i denna värld som gör saker för andra, när man prata med människor hemma i Sverige brukar alla säga att inget är gratis, men detta va det faktiskt. Med en fin “garden” där du kan sitta och njuta på gräsmattan, eller kanske du sitter vid fontänen och vattna dina fötter, eller så sitter och och sjunger i kör till gitarren.

Att sova i en källare med så mycket folk är lärorikt, vissa vill lägga sig vid 20,00 och då måste du respektera det, och vissa är helt åt andra hållet och vill vara vakna till 23,00 och då måste du respekta det. På Caminon handla det mycket om respekt för andra människor, om att visa att man bry sig, sträcka fram en hand om det behövs.

När klockan ringde vid 06,00 tiden så vaknade jag laddad inför dagen men samtidigt visste jag att det va dags ännu för en adjö, denna gången för sista gången på Caminon till mina italienska vänner, som sagt filippo kände jag inte så länge men Andrea, vi har hängt ihop sedan dag ett och att få avsluta hans camino med honom va en ära, en gäntleman, en ödmjuk och storhjärtat människa som fick min camino att bli så jävla bra! När jag hade kramat grabbarna och skulle bege mig ut från grinden så skriker Andrea, Caio Roberto! Då fick jag tårar i ögonen men jag fortsatte gå. Tack för allt Andrea ❤️

Jag fortsatte själv mot Trabadelo, efter jag gått ca 10 km själv så såg jag en kille som haltade fram, jag fick fram till han och frågade honom om han behövde hjälp, men han sa det är “bara” blåsor, men det ena ledde till det andra och vi började gå ihop, detta va Aidan från Maniz/Tyskland en 27 årig grabb som hade planerat caminon så många år men det hade aldrig passat, men iår va året det hände. Vi pratade om allt från camino till privatliv, familjer och hobby. Vips så va vi framme vid hans boende 15 km längre fram. Där tog jag han i hand och tackade för sällskapet innan jag fortsatte själv mot Trabadelo dom sista 7-8km. Här hittade jag ett magiskt boende. Jag käkade en magisk burgare och jag tog en magisk powernapp. Nu sitter jag men en påse chips i näven och ser fram emot morgondagen, herregud vad jag gilla detta livet.

Jag vill tacka för alla som skickar, och peppar mig via kommentarer och sms, ni gör det så mycket lättare i dom jobbiga stunderna, för det finns faktiskt såna under caminon också. Så tack så mycket, ni är bäst! ❤️❤️

Dagens bild!

//Robban

Translate