Välj en sida

Att sitta här i Portomarin och ha älven rinnande precis framför sig och veta att denna vandringen är slut om en vecka känns väldigt vemodigt. Jag har inte bara njutit av hela vistelsen, jag har även lärt mig otroligt mycket. Att t.ex bara kunna njuta av lugnet, och vara tillfreds med det känns så jäkla underbart, hemma vill jag vara överallt och ingenstans men här är jag mycket nöjd med att bara sitta med min vattenflaska och bara lyssna, lyssna på ljuden runt om mig och verkligen uppskatta det.

Dagen vandring har varit en av dom jobbigaste för mitt psyke och min kropp, med två benhinnor som kämpar motvarandra vilken som gör ondast, och med en fot som är två gånger större en den andra gjorde uppförsbackarna jobbiga men nerförsbackarna förjävliga helt enkelt, jag kände varje muskel i min kropp, varje steg jag tog men det som gjorde att jag fortsatte framåt va all min support från min mor och far och den enorma längtan efter santiago och finisterre, the end of the world.

Jag får dagligen sms av både min mamma och pappa och dom säger till mig att dom hejar och att dom är enorm stolta. Saken är den att vi inte alltid går åt samma håll, för jag är 32 år och jag känner själv att mina år försvinner, men jag vill leva livet och när jag bestämmer mig för mina resor så påpekar mor och far både en och två gånger om att jag ska tänka mig för vad jag gör, och jag förstår det som förälder vill du inte att det ska hända ditt barn något men samtidigt så kan jag inte bara sitta hemma och glo. Jag har ett jobb där jag gör samma sak hela tiden och mitt resande, mina äventyr är det ända som gör att jag utvecklas på personliga plan. Men den dagen jag hitta Hon med stort H, så kommer jag ha ett hotell av historier att berätta för henne och då kommer hon få 110 procent av mig, fram tills hon dyker på så är jag fri, lika fri som mina fjärilar och mina gråsparvar va idag, längs med leden när dom hjälpte mig framåt under dagen.

Nu har jag ca 4 dagar kvar till Santiago, jag “bara” gå 27 km imorgon och dom andra tre dagarna kommer det också bli korta etapper. För så mycket pilgrimer det är ute på leden ju trodde jag aldrig att det skulle vara så jag vill vara tidigt ute på boendenerna så jag slipper att sova ute.

Kvällen har jag tillbringat som alltid, tvättat, ätit och sovit en stund. Nu sitter jag som sagt ute i solen och rehabar min kropp och ben med alla dess olika krämer och oljer, likförbannt kan jag inte sluta tänka på morgondagen, att ännu en gång få gå ut på leden som gör mig hänförd, ännu mer för varje dag.

Dagens bild! 100 kvar till Santiago ❤️

//Robban

Translate