Välj en sida

Asså vilken känsla, när jag såg katedralen från långt håll så fick jag gåshud längs med hela kroppen och det höll sig tills jag marscherade in till katedralen i santiago av tonerna till säckpipans läckra ljud ?

När vi väl satt där så hände det något jag kommer minnas resten av mitt liv, ner från gatan kommer 6 personer varav en har en gitarr, en har ett kors och dom bildar en ring och börja sjunga en spansk låt som va så fin att jag började gråta stora, stora tårar, 6 personer blev till 12, 12 personer blev till 24 och så vidare, till sist va dom hur många som helst som dansade och sjöng denna underbara låt som, just där i det ögonblicket fängslade mig och jag va där, mitt i ringen kändes det som och det avslutet på min vandring till Santiago va verkligen pricken över iet!!

Tanken va som ni vet att inte gå såhär långt idag( 39 km) men när jag satt och fikade vid stället jag skulle stanna vid idag så ser jag en man som står till höger och bara stirra på mig, det va min vän från Australien, Justin! Kan ni tänka er vi sa adjö till varandra för 14 dagar sedan, 14 dagar sedan och vi möts den dagen jag kunde nu santiago, detta är precis ca caminon handla om, möten, det oförutsedda och det vackra med ödet. Han berättade för mig att hans plan va att nå santiago idag, och självfallet va mitt val gjort då! Att få vandra in i santiago med en person som man verkligen ser upp till för det gör jag verkligen till denna man.

Vi vandrade ihop och så fick vi syn på sophie, en 21 årig brud från Tyskland och Justin sa precis såhär. Jag har gått ihop med Caminos snabbaste man (Robert) och nu har jag caminons snabbast kvinna (Sophie), att få har er båda vid min sida är ett gyllene ögonblick att ta en selfie för att förgylla detta ögonblicket, rör herregud vilken fart den bruden hade under benen, det bara sa pang pang när hon sprang över den ena efter den andra backen, och det gjorde hon efter 790 km av vandring, 10 km från slutet.

Vi tre gick på linje när vi började närma oss santiago, vi sa inte så mycket vi bara väntade vad som komma skal, men den gåshuden jag hade, den känslan jag hade när jag såg katedralen för första gången ca obeskrivlig, jag va här, jag va verkligen här! Jag som hade kämpat mot solen, många veckor, jag som hade nu sista dagarna haft blåsor och benhinneinflammation. Det fanns inte längre i mina tankar. Nu va det bara glädje, stolthet, och det jag åstadkommit idag är bland det största jag känt i hela mitt liv, jag önska alla där ute någon gång att få ha den känslan av endorfiner som vara sprudlar från fötterna, genom magen, runt i ryggen och upp i hjärnan. Brutalt bra! Men caminon handla inte om smärta, lite grann för du får lida, du får kämpa, du får ha mod och våga visa känslor.

Men för mig är det glädje rakt igenom, att få se folks miner när man hälsa buen camino till varenda människa man går förbi, sångerna, Camino familjerna som bildas och värmen som sprids längs med vägen är så vacker att man vill ha den för alltid.

När vi väl anlände ner till katedralen så kände jag en tomhet, en tomhet inom mig, men ändå va det något som saknades, jag va inte klar kändes det som? Nej nu vet jag varför det återstå 87 km ner till havet och end of the world. Där kommer det gråtas och kramas så ända in i helvete. Där kommer jag sätta punkt för kanske en av dom häftigaste erfarenheterna jag ha varit med än så länge i mitt liv, och vet nu vad? Detta är bara början!

I count the smiles not the miles ❤️❤️

Dagens bild!

//Robban

Translate