Välj en sida

Efter en helt fanatiskt, eller jag skulle säga magisk dag, kväll i santiago så hade jag och Justin planerat att ta sovmorgon idag, men ack så fel vi hade. Vi sov i ett rum med 4 våningssängar, alltså 8 sängar totalt. En man, ja han gjorde allt i sömnen. Snarkade, stönade, grymtade, plus några ljud jag aldrig hört innan. Till sist så steg jag, Justin och två italienare upp vid 04.00 tiden och packade våra grejer och började gå. Helt fördärvade men samtidigt lite haft komiskt.

När vi väl började gå så gick vi runt i santiago säkert 1,5 timme inka vi hittade rätt väg mot finisterre. Men iväg kom vi vid 05,30. Jag började gå själv i mörkret och när jag tittade bakåt efter några km så såg jag inte Justin mera så jag började paddla på. Min plan va trots ömma fötter, inflammation att jag skulle ta mig så långt jag bara kunde idag för att ha en fin sista dag ut mot havet imorgon. Jag tog mig hela 55km jag änöände till olveiroa 17,30, 13 timmar i gassande sol, nu är jag helt fördärvad. Har kastat i mig vätskeersättning och käk och nu ligger jag här och kan knappt röra mig. Men imorgon är det sista dagen, imorgon är det då jag kommer få ett riktigt avslut på denna alldeles fantastiska vandring, nu kommer jag inte längre ut. Det är en lustig känsla såhär på förhand, i vanliga fall när jag planerat att bara gå en viss sträcka så jag jag få feeling och fortsätta men nu kan jag inte göra det. Då måste jag simma ?

När jag vandrade i min ensamhet idag så gick jag igenom en väldigt liten by, där på stengäret, uppe till höger, där satt en gammal dam som hade plockat, jag tror det va en rabarberliknade sak i en skottkärra som va full till toppen. Hon satt i skuggan och återhämtade sig, jag gick fram till henne och frågade om jag fick hjälpa henne och köra hem rabarberna åt henne. Ute på landsbygden finns ingen engelska alls, och min spanska är noll. Men efter lite teckenspråk så tog jag skottkärran och den söta lilla tanten gick bredvid mig, jag rullade hem dom till henne ca 50 meter. En puss på kinden fick jag som tack innan jag fortsatte min vandring. Så lite, så lite som kan hjälpa en människa i din vardag, tänk på det!

Nu ligger jag i mitt albergue och halvsover och klockan är bara 19,00. Imorgon kommer jag gå 33 km till havet och där kommer det ett riktigt avslut på min camino. Efter där så blir det sol, bad på kvällen innan jag återvänder till Santiago den 23 augusti där jag har bokat ett 5 stjärnigt hotell med badkar, jag ska bara ligga inne och njuta, inte röra mig ur fläcken! Det blir perfekt efter ca 900 km på 22 dagar.

Vi hörs imorgon, då kommer ni få mer reflektioner av mina tankar och en sammanfattning av min camino.

Tack för alla hejjamail och kommentarer igår, det betyder så mycket, ännu mera tack till mamma och pappa som varit kanske inte vid min sida denna vandringen men ni har varit där i telefonen, på sms plus i mina tankar och på min arm såklart ❤️❤️❤️

Dagens bild!

//Robban

Translate