Välj en sida

Nu va det klart! Efter ca 900 km totalt, det på 22 gjorda dagar, nu kastar jag in handduken för jag tänker inte hoppa i och simma. Idag anlände jag till finisterre och the end of the world som det heter, jag hade nu kommit så långt att jag hade havet till höger, till vänster och framför mig.

När man väl kommer in till finisterre så har man ca yttligare 3,1 km och gå ut till piren, jag kan säga såhär att dom 3,1 km va kanske dom längsta 3,1 km i mitt liv, jag bara trampade vatten, jag kom ingenstans. Men efter ca 45 min så va jag där, jag hade piren framför mig, där, där framme till höger såg jag stenen, stenen som det stod 0.00 km på, då va jag kanske 40 meter ifrån den men då kom tårarna, jag grät, av glädje, av stolthet, av tomhet, ja av allt. Jag gick fram till stenen och slog handen i ovandelen av den, och skrek KLART! Känslan är så jävla sjuk konstig, och när jag tänker på det så har jag gått så långt att jag inte kan gå längre, så jävla sjukt. Såhär stolt som jag är över mig själv det vet jag inte om jag varit innan.

Caminon är fanatiskt på alla sätt och vis, gemenskapen framförallt men även det spirituella som du inte riktigt kan ta på men du har det runt om kring dig hela tiden och det är caminon som bestämmer ditt öde, du kan inte komma hit och bestämt dig för en sak för det kan bli något helt annorlunda.

Saken är den att du måste ha mod, det är inte alltid bara och gå, då måste sättas på prov, då måste kanske ibland göra det som du inte känner dig komfortabel i.

Jag tex, en av mina största rädslor är mörkret, även fast jag alltid gillat mörkret så skrämmer det mig. Att gå i ett främmande land 05.00 på morgonen varken ibland utan pannlampa eller vanlig lampa va väldigt väldigt läskigt, men vet ni va, det som skrämmer er, ni måste sätta er i dom situationerna för att övervinna den rädslan, jag gjorde det gång på gång, till sist bär det frukt.

Jag har under många många år tappat min identitet har det kännts som, vem är jag? Under caminon har jag mer och mer insett vem jag verkligen är, ett tag sa jag att jag bara kommer göra det jag känner för att göra och tänka först och främst på mig själv, jag har insett, jag är inte sån. Jag är den personen som alltid sätter dom jag tycker om i första hand och mig själv i andra, jag kommer fortsätta vara den personen.

En annan sak som jag själv har lärt mig med mig själv det är att jag har börjat älska mig själv igen, jag är verkligen inte perfekt, men jag försöker skapa en så bra version av mig själv som det verkligen verkligen går.

Som sagt allt har snurrat i min skalle, även kärleken! Den har varit så kall på sistånde men ni ska veta att jag är verkligen inte rädd för att vara ensam, jag njuter faktiskt, jag kan resa, möta människor, skapa kontakter , MEN, till alla tjejer där ute ska ni veta att jag har ett helt hotell fullt av historier att berätta för den som vill lyssna, jag vet inte var Hon med stort H finns men, jag har inte väntat på dig, jag har under tiden skapat den bästa versionen av mig själv fram tills vi ses.

Någonstans under caminons gång hittade jag tryggheten igen, en plattform och stå på. Det är okej för den som vill att dömma mig eller inte hålla med mig men ni ska veta att jag är en världsmästare att göra det jag känner mig otrygg i och göra, det gör att jag i slutändan växer som människa.

Camino är också en bra lärare och ger lektioner längs med vägen. I livet drabbas vi skador, fysiskt och psykiskt och vi måste lära oss att hantera och övervinna dem. Samma är det här på caminon fast på ett annat sätt men orden och känslan är detsamma.

En annan sak att tänka på är att människor som kommer in i ditt liv under Camino bara stanna kvar så länge de behövs. Ibland kan det vara svårt att acceptera, för mig va det svåraste och jobbigaste att säga adjö.

Men camino är så vacker, den befrielsekänslan du har, det ända du vet är att du varje dag går upp, äter frukost, tar din väska, sätter på dina skor och bara gå. Inte veta något annat, inte vart du ska sova, inte vart du ska äta. Ingenting. Så jävla coolt, har ni inte provat så testa! Det primitiva livet där ryggsäcken du har på ryggen med ändast dom nödvändigast grejerna du behöver för att vara nöjd, enkelheten är så vacker! När jag kommer hem så ska jag börja att tänka lite, jag ska inte köpa alla nya grejer för du klara dig jävligt bra med det du har plus lite fantasi.

Jag hoppas att jag kanske inspirerat någon här på min blogg och gör gärna av er ifall ni behöver tips eller bara en spark i röven. Allt handla om att våga!

Nu ligger jag här på golvet på en madrass i alberguet, ont precis överallt och känner varenda liten muskel i kroppen. Men vet ni vad? Detta va så jävla värt det, så värt det. Jag har fått vänner för livet, jag har skrattat mer än på många år, jag har gråtit, mitt humör har varit som en berg och dalbana men det bästa av allt är att jag har levt 110 procent av mitt liv.

Nu är denna vandring över för denna gången, vart jag dra iväg här next det står skrivet i stjärnorna!

Jag vill tacka allihopa för stödet, det är ni som gjort att jag har kunnat fortsätta när det varit som tuffast, allt vackra kommentarer, alla sms, alla mail, alla snapps, allt! Tack så jättejätte mycket! ?❤️❤️

Dagens motto!

Don’t cry because it’s over, smile because it happened.

Dagens bild!

//Robban

Translate