Välj en sida

Vilka 3,5 veckor jag har haft här i Spanien och även i Frankrike. Att får avsluta mina sista dagar i Santiago med att igårkväll vänta in Anastasia från Danmark 21,00 på kvällen efter att hon hade gått otroliga 61 km, kan ni tänka er? Hon började 06,00 på morgonen och anlände till Santiago 21,00 på kvällen, jag är så otroligt imponerad av henne?? När hon anlände så va det så mycket känslor, vi sa inte mycket till varandra dom första 10 min för jag ville bara att hon skulle få njuta av ögonblicket och det kom både en och två tårar ner från hennes kinder. När känslorna hade lagt sig så började vi prata om våra olika vägar på Caminon och det är så otroligt vackert att även bast vi gått olika fort så har våra vägar korsas på nåhot lustigt sätt. När mörkret började komma så tändes cathedralens lampor upp och det va ett otroligt fint ögonblick vi hade där. Men som alltid så finns det ett slut och detta kapitlet fick ett fantastiskt vackert avslut på vår kväll, jag önskar dig all lycka i livet Anastasia och vem vet, kanske korsas vår väg igen en vacker dag.

Idag, (Torsdag) så tog jag faktiskt sovmorgon tror det eller ej, jag steg upp från sängen klockan 10,00 för på detta alberguet jag bodde på behövde jag inte checka ut förrens 11,00. Jag hade bestämt mig för att jag skulle få ett perfekt avslut på en perfekt camino med mässan klockan 12,00 i cathedralen. Men som sagt jag hade checkat ut vid halv 11 ca från boendet och tänkte promenera ner till cathedralens framsida, det är där alla pilgrimer anländer, när jag väl kom ner där. Vem tror ni jag ser efter ca 14 dagar? Sahyan från USA, vi hade inte sett varandra på sååå länge. Han hade tagit av sig sin ryggsäck, sina skor och höll på att ta en bild på dom tillsammans med cathedralen som bakgrund när jag överraskade han. Vilket ögonblick. Han blev så förvånad och jag blev varm i hela min kropp, kan ni tänka er, ännu en gång ville caminon att jag skulle träffa en människa som påverkat mig och gjort min camino så bra den någonsin kunnat bli. Vi kramades, tog massa foton och pratade, hur imponerade vi va av varandra och våra resor vi gjort vå varit håll. Han tackade mig för att han fick gå med mig när han gjorde sina första 40 km och till dig vill jag säga shayon att det va en ära att gå med dig, så mycket skratt och så mycket glädje vi hade när du tog dig igenom dina första 40 km och jag ska säga när jag såg dig idag så va jag så otrolig stolt över dig och att du klarade komma hit den 23 Augusti, för vi planerade det i början av vår camino att vi skulle ta oss hit den 23 och vi gjorde det båda två. Innan det va dags att säga adjö så va en selfie ett självklart val, tack för allt shayon!

Klockan började nu närma sig 12,00 och mässan knackade på dörren, när jag väl kom in i cathedralen så va den så vacker, så underbart vacker och mitt inne i den så hängde ett Rökelsefat som väger hela 53 kg och är 1½ meter hög. Den svingas upp till 20 meters höjd och kan nå en hastighet på 70 km/h, det är 6-8 munkar som med hjälp av ett rep svingar detta stora Rökelsefat. Tyvärr så kostar den ca 300 euro tror jag ifall man vill beskåda den. Denna gången hade jag inte turen på min sida att några hade betalt för det.

Men mässan va fantastisk, jag förstod inte ett skit eftersom allt va på spanska men jag va där, det fanns inget annat ställe på denna jorden jag skulle vilja befinna mig än där i det ögonblicket, så otroligt vackert och ett minne jag kommer bära med mig resten av livet.

Underdagen har jag checkat in på mitt hotell, där dom har ett badkar, en skön säng så har har jag njutit så ända in i bänken ? som jag har saknat mitt badkar ❤️❤️

Nu har jag varit nere vid cathedralen och sett den ena pilgrimer anlända efter den andra och all den glädje, dom tårarna som rinner ner från deras kinder gör att jag fick gåshud, gång på gång. Att jag kan bli glad för en annan människa som jag inte en känner är en konstig men en helt fantastisk känsla, alla har kämpat, alla pressat ut det sista dom har innan dom anländer till santiago och cathedralen.

Här slutar mitt äventyr och vilket äventyr det har varit, jag kommer minnas det med glädje, glädje och ännu mera glädje!!!

Justin? Vart tog han vägen? Jag och justin gick tillsammans från santiago till finisterre men där skildes våra vägar ett tag för när jag gick och strosade runt i finisterre på kvällen så kom han gåendes, som sagt ännu en gång så ville caminon att vi skulle se varandra en sista gång. Han hade då 3, 5 km kvar att gå ut till havet men han sa även till mig att vi möts nere vid hamnen vid 19,00 tiden på kvällen. Jag satt där och väntade ca en timme men ingen Justin dök upp. Han va med största sannolikhet fruktansvärt sliten för han hade gått hela dagen, men vet ni vad? Det gör inget för det jag och Justin delade ihop under mig camino. Det va något speciellt. Med en härligt personlighet av ironi och glimten i ögat gjorde att vi blev vänner direkt, vi gick inte ihop hela tiden men vi stötte ofta på varandra på alberguena längs med vägen. Sen va det uppehåll ca 14 dagar och jag såg inte röken av Justin, MEN, sista dagen av min vandring så kom han gåendes och vi gick ihop in till Santiago och att få dela det ögonblicket med han efter varit ifrån varandra i 14 dagar va brutalt bra, där har ni det igen, gång på gång vill caminon mitt bästa. Så nu att jag inte fått säga adjö till Justin en sista gång, gör inte så mycket, han ha min mail, mitt nummer så när han väl kommer hem till Australien igen så kommer vi höras, innan det skulle han en runa till Malta och hälsa på några vänner innan han beger sig hemåt.

Tack ännu en gång alla för era kommentarer, jag blev tårögd av vackra texter.

Min caminos ledord “I count the smiles not the miles”

Dagens bild!

//Robban

Translate