Välj en sida

Robert Vrabac

Scrolla ner för att läsa mina blogginlägg

The perfect ending!

Vilka 3,5 veckor jag har haft här i Spanien och även i Frankrike. Att får avsluta mina sista dagar i Santiago med att igårkväll vänta in Anastasia från Danmark 21,00 på kvällen efter att hon hade gått otroliga 61 km, kan ni tänka er? Hon började 06,00 på morgonen och anlände till Santiago 21,00 på kvällen, jag är så otroligt imponerad av henne?? När hon anlände så va det så mycket känslor, vi sa inte mycket till varandra dom första 10 min för jag ville bara att hon skulle få njuta av ögonblicket och det kom både en och två tårar ner från hennes kinder. När känslorna hade lagt sig så började vi prata om våra olika vägar på Caminon och det är så otroligt vackert att även bast vi gått olika fort så har våra vägar korsas på nåhot lustigt sätt. När mörkret började komma så tändes cathedralens lampor upp och det va ett otroligt fint ögonblick vi hade där. Men som alltid så finns det ett slut och detta kapitlet fick ett fantastiskt vackert avslut på vår kväll, jag önskar dig all lycka i livet Anastasia och vem vet, kanske korsas vår väg igen en vacker dag.

Idag, (Torsdag) så tog jag faktiskt sovmorgon tror det eller ej, jag steg upp från sängen klockan 10,00 för på detta alberguet jag bodde på behövde jag inte checka ut förrens 11,00. Jag hade bestämt mig för att jag skulle få ett perfekt avslut på en perfekt camino med mässan klockan 12,00 i cathedralen. Men som sagt jag hade checkat ut vid halv 11 ca från boendet och tänkte promenera ner till cathedralens framsida, det är där alla pilgrimer anländer, när jag väl kom ner där. Vem tror ni jag ser efter ca 14 dagar? Sahyan från USA, vi hade inte sett varandra på sååå länge. Han hade tagit av sig sin ryggsäck, sina skor och höll på att ta en bild på dom tillsammans med cathedralen som bakgrund när jag överraskade han. Vilket ögonblick. Han blev så förvånad och jag blev varm i hela min kropp, kan ni tänka er, ännu en gång ville caminon att jag skulle träffa en människa som påverkat mig och gjort min camino så bra den någonsin kunnat bli. Vi kramades, tog massa foton och pratade, hur imponerade vi va av varandra och våra resor vi gjort vå varit håll. Han tackade mig för att han fick gå med mig när han gjorde sina första 40 km och till dig vill jag säga shayon att det va en ära att gå med dig, så mycket skratt och så mycket glädje vi hade när du tog dig igenom dina första 40 km och jag ska säga när jag såg dig idag så va jag så otrolig stolt över dig och att du klarade komma hit den 23 Augusti, för vi planerade det i början av vår camino att vi skulle ta oss hit den 23 och vi gjorde det båda två. Innan det va dags att säga adjö så va en selfie ett självklart val, tack för allt shayon!

Klockan började nu närma sig 12,00 och mässan knackade på dörren, när jag väl kom in i cathedralen så va den så vacker, så underbart vacker och mitt inne i den så hängde ett Rökelsefat som väger hela 53 kg och är 1½ meter hög. Den svingas upp till 20 meters höjd och kan nå en hastighet på 70 km/h, det är 6-8 munkar som med hjälp av ett rep svingar detta stora Rökelsefat. Tyvärr så kostar den ca 300 euro tror jag ifall man vill beskåda den. Denna gången hade jag inte turen på min sida att några hade betalt för det.

Men mässan va fantastisk, jag förstod inte ett skit eftersom allt va på spanska men jag va där, det fanns inget annat ställe på denna jorden jag skulle vilja befinna mig än där i det ögonblicket, så otroligt vackert och ett minne jag kommer bära med mig resten av livet.

Underdagen har jag checkat in på mitt hotell, där dom har ett badkar, en skön säng så har har jag njutit så ända in i bänken ? som jag har saknat mitt badkar ❤️❤️

Nu har jag varit nere vid cathedralen och sett den ena pilgrimer anlända efter den andra och all den glädje, dom tårarna som rinner ner från deras kinder gör att jag fick gåshud, gång på gång. Att jag kan bli glad för en annan människa som jag inte en känner är en konstig men en helt fantastisk känsla, alla har kämpat, alla pressat ut det sista dom har innan dom anländer till santiago och cathedralen.

Här slutar mitt äventyr och vilket äventyr det har varit, jag kommer minnas det med glädje, glädje och ännu mera glädje!!!

Justin? Vart tog han vägen? Jag och justin gick tillsammans från santiago till finisterre men där skildes våra vägar ett tag för när jag gick och strosade runt i finisterre på kvällen så kom han gåendes, som sagt ännu en gång så ville caminon att vi skulle se varandra en sista gång. Han hade då 3, 5 km kvar att gå ut till havet men han sa även till mig att vi möts nere vid hamnen vid 19,00 tiden på kvällen. Jag satt där och väntade ca en timme men ingen Justin dök upp. Han va med största sannolikhet fruktansvärt sliten för han hade gått hela dagen, men vet ni vad? Det gör inget för det jag och Justin delade ihop under mig camino. Det va något speciellt. Med en härligt personlighet av ironi och glimten i ögat gjorde att vi blev vänner direkt, vi gick inte ihop hela tiden men vi stötte ofta på varandra på alberguena längs med vägen. Sen va det uppehåll ca 14 dagar och jag såg inte röken av Justin, MEN, sista dagen av min vandring så kom han gåendes och vi gick ihop in till Santiago och att få dela det ögonblicket med han efter varit ifrån varandra i 14 dagar va brutalt bra, där har ni det igen, gång på gång vill caminon mitt bästa. Så nu att jag inte fått säga adjö till Justin en sista gång, gör inte så mycket, han ha min mail, mitt nummer så när han väl kommer hem till Australien igen så kommer vi höras, innan det skulle han en runa till Malta och hälsa på några vänner innan han beger sig hemåt.

Tack ännu en gång alla för era kommentarer, jag blev tårögd av vackra texter.

Min caminos ledord “I count the smiles not the miles”

Dagens bild!

//Robban

Finistere, The end of the world

Nu va det klart! Efter ca 900 km totalt, det på 22 gjorda dagar, nu kastar jag in handduken för jag tänker inte hoppa i och simma. Idag anlände jag till finisterre och the end of the world som det heter, jag hade nu kommit så långt att jag hade havet till höger, till vänster och framför mig.

När man väl kommer in till finisterre så har man ca yttligare 3,1 km och gå ut till piren, jag kan säga såhär att dom 3,1 km va kanske dom längsta 3,1 km i mitt liv, jag bara trampade vatten, jag kom ingenstans. Men efter ca 45 min så va jag där, jag hade piren framför mig, där, där framme till höger såg jag stenen, stenen som det stod 0.00 km på, då va jag kanske 40 meter ifrån den men då kom tårarna, jag grät, av glädje, av stolthet, av tomhet, ja av allt. Jag gick fram till stenen och slog handen i ovandelen av den, och skrek KLART! Känslan är så jävla sjuk konstig, och när jag tänker på det så har jag gått så långt att jag inte kan gå längre, så jävla sjukt. Såhär stolt som jag är över mig själv det vet jag inte om jag varit innan.

Caminon är fanatiskt på alla sätt och vis, gemenskapen framförallt men även det spirituella som du inte riktigt kan ta på men du har det runt om kring dig hela tiden och det är caminon som bestämmer ditt öde, du kan inte komma hit och bestämt dig för en sak för det kan bli något helt annorlunda.

Saken är den att du måste ha mod, det är inte alltid bara och gå, då måste sättas på prov, då måste kanske ibland göra det som du inte känner dig komfortabel i.

Jag tex, en av mina största rädslor är mörkret, även fast jag alltid gillat mörkret så skrämmer det mig. Att gå i ett främmande land 05.00 på morgonen varken ibland utan pannlampa eller vanlig lampa va väldigt väldigt läskigt, men vet ni va, det som skrämmer er, ni måste sätta er i dom situationerna för att övervinna den rädslan, jag gjorde det gång på gång, till sist bär det frukt.

Jag har under många många år tappat min identitet har det kännts som, vem är jag? Under caminon har jag mer och mer insett vem jag verkligen är, ett tag sa jag att jag bara kommer göra det jag känner för att göra och tänka först och främst på mig själv, jag har insett, jag är inte sån. Jag är den personen som alltid sätter dom jag tycker om i första hand och mig själv i andra, jag kommer fortsätta vara den personen.

En annan sak som jag själv har lärt mig med mig själv det är att jag har börjat älska mig själv igen, jag är verkligen inte perfekt, men jag försöker skapa en så bra version av mig själv som det verkligen verkligen går.

Som sagt allt har snurrat i min skalle, även kärleken! Den har varit så kall på sistånde men ni ska veta att jag är verkligen inte rädd för att vara ensam, jag njuter faktiskt, jag kan resa, möta människor, skapa kontakter , MEN, till alla tjejer där ute ska ni veta att jag har ett helt hotell fullt av historier att berätta för den som vill lyssna, jag vet inte var Hon med stort H finns men, jag har inte väntat på dig, jag har under tiden skapat den bästa versionen av mig själv fram tills vi ses.

Någonstans under caminons gång hittade jag tryggheten igen, en plattform och stå på. Det är okej för den som vill att dömma mig eller inte hålla med mig men ni ska veta att jag är en världsmästare att göra det jag känner mig otrygg i och göra, det gör att jag i slutändan växer som människa.

Camino är också en bra lärare och ger lektioner längs med vägen. I livet drabbas vi skador, fysiskt och psykiskt och vi måste lära oss att hantera och övervinna dem. Samma är det här på caminon fast på ett annat sätt men orden och känslan är detsamma.

En annan sak att tänka på är att människor som kommer in i ditt liv under Camino bara stanna kvar så länge de behövs. Ibland kan det vara svårt att acceptera, för mig va det svåraste och jobbigaste att säga adjö.

Men camino är så vacker, den befrielsekänslan du har, det ända du vet är att du varje dag går upp, äter frukost, tar din väska, sätter på dina skor och bara gå. Inte veta något annat, inte vart du ska sova, inte vart du ska äta. Ingenting. Så jävla coolt, har ni inte provat så testa! Det primitiva livet där ryggsäcken du har på ryggen med ändast dom nödvändigast grejerna du behöver för att vara nöjd, enkelheten är så vacker! När jag kommer hem så ska jag börja att tänka lite, jag ska inte köpa alla nya grejer för du klara dig jävligt bra med det du har plus lite fantasi.

Jag hoppas att jag kanske inspirerat någon här på min blogg och gör gärna av er ifall ni behöver tips eller bara en spark i röven. Allt handla om att våga!

Nu ligger jag här på golvet på en madrass i alberguet, ont precis överallt och känner varenda liten muskel i kroppen. Men vet ni vad? Detta va så jävla värt det, så värt det. Jag har fått vänner för livet, jag har skrattat mer än på många år, jag har gråtit, mitt humör har varit som en berg och dalbana men det bästa av allt är att jag har levt 110 procent av mitt liv.

Nu är denna vandring över för denna gången, vart jag dra iväg här next det står skrivet i stjärnorna!

Jag vill tacka allihopa för stödet, det är ni som gjort att jag har kunnat fortsätta när det varit som tuffast, allt vackra kommentarer, alla sms, alla mail, alla snapps, allt! Tack så jättejätte mycket! ?❤️❤️

Dagens motto!

Don’t cry because it’s over, smile because it happened.

Dagens bild!

//Robban

Dom sista krafterna ska ut 55 km Santiago – Olveiroa

Efter en helt fanatiskt, eller jag skulle säga magisk dag, kväll i santiago så hade jag och Justin planerat att ta sovmorgon idag, men ack så fel vi hade. Vi sov i ett rum med 4 våningssängar, alltså 8 sängar totalt. En man, ja han gjorde allt i sömnen. Snarkade, stönade, grymtade, plus några ljud jag aldrig hört innan. Till sist så steg jag, Justin och två italienare upp vid 04.00 tiden och packade våra grejer och började gå. Helt fördärvade men samtidigt lite haft komiskt.

När vi väl började gå så gick vi runt i santiago säkert 1,5 timme inka vi hittade rätt väg mot finisterre. Men iväg kom vi vid 05,30. Jag började gå själv i mörkret och när jag tittade bakåt efter några km så såg jag inte Justin mera så jag började paddla på. Min plan va trots ömma fötter, inflammation att jag skulle ta mig så långt jag bara kunde idag för att ha en fin sista dag ut mot havet imorgon. Jag tog mig hela 55km jag änöände till olveiroa 17,30, 13 timmar i gassande sol, nu är jag helt fördärvad. Har kastat i mig vätskeersättning och käk och nu ligger jag här och kan knappt röra mig. Men imorgon är det sista dagen, imorgon är det då jag kommer få ett riktigt avslut på denna alldeles fantastiska vandring, nu kommer jag inte längre ut. Det är en lustig känsla såhär på förhand, i vanliga fall när jag planerat att bara gå en viss sträcka så jag jag få feeling och fortsätta men nu kan jag inte göra det. Då måste jag simma ?

När jag vandrade i min ensamhet idag så gick jag igenom en väldigt liten by, där på stengäret, uppe till höger, där satt en gammal dam som hade plockat, jag tror det va en rabarberliknade sak i en skottkärra som va full till toppen. Hon satt i skuggan och återhämtade sig, jag gick fram till henne och frågade om jag fick hjälpa henne och köra hem rabarberna åt henne. Ute på landsbygden finns ingen engelska alls, och min spanska är noll. Men efter lite teckenspråk så tog jag skottkärran och den söta lilla tanten gick bredvid mig, jag rullade hem dom till henne ca 50 meter. En puss på kinden fick jag som tack innan jag fortsatte min vandring. Så lite, så lite som kan hjälpa en människa i din vardag, tänk på det!

Nu ligger jag i mitt albergue och halvsover och klockan är bara 19,00. Imorgon kommer jag gå 33 km till havet och där kommer det ett riktigt avslut på min camino. Efter där så blir det sol, bad på kvällen innan jag återvänder till Santiago den 23 augusti där jag har bokat ett 5 stjärnigt hotell med badkar, jag ska bara ligga inne och njuta, inte röra mig ur fläcken! Det blir perfekt efter ca 900 km på 22 dagar.

Vi hörs imorgon, då kommer ni få mer reflektioner av mina tankar och en sammanfattning av min camino.

Tack för alla hejjamail och kommentarer igår, det betyder så mycket, ännu mera tack till mamma och pappa som varit kanske inte vid min sida denna vandringen men ni har varit där i telefonen, på sms plus i mina tankar och på min arm såklart ❤️❤️❤️

Dagens bild!

//Robban

800 km på 20 dagar, Santiago de compostela!!!!!!!

Asså vilken känsla, när jag såg katedralen från långt håll så fick jag gåshud längs med hela kroppen och det höll sig tills jag marscherade in till katedralen i santiago av tonerna till säckpipans läckra ljud ?

När vi väl satt där så hände det något jag kommer minnas resten av mitt liv, ner från gatan kommer 6 personer varav en har en gitarr, en har ett kors och dom bildar en ring och börja sjunga en spansk låt som va så fin att jag började gråta stora, stora tårar, 6 personer blev till 12, 12 personer blev till 24 och så vidare, till sist va dom hur många som helst som dansade och sjöng denna underbara låt som, just där i det ögonblicket fängslade mig och jag va där, mitt i ringen kändes det som och det avslutet på min vandring till Santiago va verkligen pricken över iet!!

Tanken va som ni vet att inte gå såhär långt idag( 39 km) men när jag satt och fikade vid stället jag skulle stanna vid idag så ser jag en man som står till höger och bara stirra på mig, det va min vän från Australien, Justin! Kan ni tänka er vi sa adjö till varandra för 14 dagar sedan, 14 dagar sedan och vi möts den dagen jag kunde nu santiago, detta är precis ca caminon handla om, möten, det oförutsedda och det vackra med ödet. Han berättade för mig att hans plan va att nå santiago idag, och självfallet va mitt val gjort då! Att få vandra in i santiago med en person som man verkligen ser upp till för det gör jag verkligen till denna man.

Vi vandrade ihop och så fick vi syn på sophie, en 21 årig brud från Tyskland och Justin sa precis såhär. Jag har gått ihop med Caminos snabbaste man (Robert) och nu har jag caminons snabbast kvinna (Sophie), att få har er båda vid min sida är ett gyllene ögonblick att ta en selfie för att förgylla detta ögonblicket, rör herregud vilken fart den bruden hade under benen, det bara sa pang pang när hon sprang över den ena efter den andra backen, och det gjorde hon efter 790 km av vandring, 10 km från slutet.

Vi tre gick på linje när vi började närma oss santiago, vi sa inte så mycket vi bara väntade vad som komma skal, men den gåshuden jag hade, den känslan jag hade när jag såg katedralen för första gången ca obeskrivlig, jag va här, jag va verkligen här! Jag som hade kämpat mot solen, många veckor, jag som hade nu sista dagarna haft blåsor och benhinneinflammation. Det fanns inte längre i mina tankar. Nu va det bara glädje, stolthet, och det jag åstadkommit idag är bland det största jag känt i hela mitt liv, jag önska alla där ute någon gång att få ha den känslan av endorfiner som vara sprudlar från fötterna, genom magen, runt i ryggen och upp i hjärnan. Brutalt bra! Men caminon handla inte om smärta, lite grann för du får lida, du får kämpa, du får ha mod och våga visa känslor.

Men för mig är det glädje rakt igenom, att få se folks miner när man hälsa buen camino till varenda människa man går förbi, sångerna, Camino familjerna som bildas och värmen som sprids längs med vägen är så vacker att man vill ha den för alltid.

När vi väl anlände ner till katedralen så kände jag en tomhet, en tomhet inom mig, men ändå va det något som saknades, jag va inte klar kändes det som? Nej nu vet jag varför det återstå 87 km ner till havet och end of the world. Där kommer det gråtas och kramas så ända in i helvete. Där kommer jag sätta punkt för kanske en av dom häftigaste erfarenheterna jag ha varit med än så länge i mitt liv, och vet nu vad? Detta är bara början!

I count the smiles not the miles ❤️❤️

Dagens bild!

//Robban

Palas de rei – Arzua 29 km

När jag vaknade i morse så kände jag mig så laddad och så utvilad efter många goa timmar av sömn men när jag hoppade nere från sängen så hoppades jag att vänsterfossingen skulle ha läkt, men icke. Jag kände direkt när jag träffade marken att detta kommer bli en tuff dag. Saken är den när jag går på plan mark så är det lugnt, även när jag går uppför, men det är dom jävla nerförsbackarna som tar kål på mina fötter, men jag får faktiskt skylla mig själv pga att jag gick så långa sträckor för ett par dagar sedan.

Men vet ni vad? Jag har 39 km kvar till Santiago, sen när jag väl är där så har jag 87 km ut till havet och finisterre. Så imorgon är det “bara” 19 km som gäller, om jag inte får feeling då går jag kanske någon km till. Sen på måndag så kör jag 20 km och då anländer jag till SANTIAGO!!!!!!!

Tanken är att jag inte kommer sova i santiago på måndagen, jag kommer bara mellanlanda där efter 20 km, sitta där framför kyrkan, gråta, reflektera och hämta mitt diplom sen någon timme senare kommer jag gå vidare yttligare 20 km mot finisterre och där kommer jag sova.

Igår kväll träffade jag två kvinnor, Andrea från Tyskland och Chatrine från Schweiz, jag fick precis ett sms från dom om jag skulle med ut och käka men är så trött så jag stanna inne idag och återhämta mig, för det ända jag vill är att det ska bli morgon så jag kan få börja gå igen ❤️

Snart min camino slut för denna gång och herregud vilka fantastiska minnen jag kommer ta med mig och jag kommer även ta med mig mitt lugn hem som jag har haft dom sista dagarna, jag känner mig så avslappnad.

Har precis pratat med mina föräldrar och bara att höra deras röst ger mig energi och jag saknar dom massor!!! Nu ska jag packa min väska inför morgondagen så jag bara kan ta på mig och gå direkt.

Dagens bild!

//Robban

Portomarin – Palas del rei 25 km

Dom här 25 km kändes som 55 km för när man går och känner varenda muskel, varenda blåsa och inte nog med det en svullen fot som är dubbelt så stor som den andra typ, då tar det emot. Jag har ställt mig in på att jag har känning några dagar på min vandring, vanligtvis så brukar man ha det i början av sin vandring men jag va skonad både från blåsor och inflammation fram tills för 2 dagar sedan. Jag anlände till mitt albergue där jag ska bo redan vid 12,00 idag så jag har sovit så in i bänken, jag har käkat piller, smörjt in min kropp med alla krämer som finns och haft fötterna i högläge. Nu känns det faktiskt bra, visst känns det lite i fossingen men det går.

Jag börja närma mig santiago och det är det som får mig att gå framåt i dom jobbiga dagarna, 27 km imorgon, 19 km på söndag och 20 km på måndag och då anländer jag till Santiago. Som ni ser så går jag inte så långt länge. När jag började så trodde jag inte jag skulle hinna, men efter ett par dagar i rad där jag verkligen pressade min kropp så har jag mycket till godo nu. Jag kommer även ha, 2,5 dagar till finisterre där jag kommer anlända till havet och där kommer jag inte kunna gå längre såvidare jag inte vill simma

Det känns så jäkla vemodigt att snart avsluta detta äventyret men jag ska försöka att njuta av den sista veckan jag ha här, för detta är mitt liv just nu och så mycket jag njuter av mitt tillvaro, har jag nog aldrig gjort innan. Men samtidigt så vet jag att när jag kommer hem så kommer min camino fortsätta inuti mig för allt jag kämpar mot här när jag går, allt jag njuter av när jag går, det gör jag hemma med men bara i ett annat forum.

Jag va precis nere och åt lite i restaurangen, där fick jag syn på två spanska grabbar som jag hälsat på många dagar när jag passerat dom. Namnet vet jag inte för dom kan inte ett ord engelska men ändå bjöd dom mig till deras bord och ni skulle hört vår konversation. Vi satt säkert i 20 minuter utan att vi förstod varandra en ända gång, men den glädjen, det kroppsspråket och dom charaderna vi hade gjorde att vår diskussion utan vi egentligen hade en diskussion, kanske va en av dom häftigaste jag någonsin haft, och faktiskt på något lustigt sätt förstod vi nog varandra i slutet när jag lämnade dom. Såna här grejer gör att camino är så jävla vacker och speciell.

Nu blir det att borsta gaddarna och krypa ner i sängen och läsa på inför morgondagen.

Ha det bääst allihopa och tacka för all support.

Dagen bild!

//Robban

Triacastela – Portomarin 41 km

Att sitta här i Portomarin och ha älven rinnande precis framför sig och veta att denna vandringen är slut om en vecka känns väldigt vemodigt. Jag har inte bara njutit av hela vistelsen, jag har även lärt mig otroligt mycket. Att t.ex bara kunna njuta av lugnet, och vara tillfreds med det känns så jäkla underbart, hemma vill jag vara överallt och ingenstans men här är jag mycket nöjd med att bara sitta med min vattenflaska och bara lyssna, lyssna på ljuden runt om mig och verkligen uppskatta det.

Dagen vandring har varit en av dom jobbigaste för mitt psyke och min kropp, med två benhinnor som kämpar motvarandra vilken som gör ondast, och med en fot som är två gånger större en den andra gjorde uppförsbackarna jobbiga men nerförsbackarna förjävliga helt enkelt, jag kände varje muskel i min kropp, varje steg jag tog men det som gjorde att jag fortsatte framåt va all min support från min mor och far och den enorma längtan efter santiago och finisterre, the end of the world.

Jag får dagligen sms av både min mamma och pappa och dom säger till mig att dom hejar och att dom är enorm stolta. Saken är den att vi inte alltid går åt samma håll, för jag är 32 år och jag känner själv att mina år försvinner, men jag vill leva livet och när jag bestämmer mig för mina resor så påpekar mor och far både en och två gånger om att jag ska tänka mig för vad jag gör, och jag förstår det som förälder vill du inte att det ska hända ditt barn något men samtidigt så kan jag inte bara sitta hemma och glo. Jag har ett jobb där jag gör samma sak hela tiden och mitt resande, mina äventyr är det ända som gör att jag utvecklas på personliga plan. Men den dagen jag hitta Hon med stort H, så kommer jag ha ett hotell av historier att berätta för henne och då kommer hon få 110 procent av mig, fram tills hon dyker på så är jag fri, lika fri som mina fjärilar och mina gråsparvar va idag, längs med leden när dom hjälpte mig framåt under dagen.

Nu har jag ca 4 dagar kvar till Santiago, jag “bara” gå 27 km imorgon och dom andra tre dagarna kommer det också bli korta etapper. För så mycket pilgrimer det är ute på leden ju trodde jag aldrig att det skulle vara så jag vill vara tidigt ute på boendenerna så jag slipper att sova ute.

Kvällen har jag tillbringat som alltid, tvättat, ätit och sovit en stund. Nu sitter jag som sagt ute i solen och rehabar min kropp och ben med alla dess olika krämer och oljer, likförbannt kan jag inte sluta tänka på morgondagen, att ännu en gång få gå ut på leden som gör mig hänförd, ännu mer för varje dag.

Dagens bild! 100 kvar till Santiago ❤️

//Robban

Trabadelo – Triacstela 40,5

Morgonen idag började tillsammans med en ny bekantskap, Katie 35 från Polen, vi vandrade dom första 8 km tillsammans och där snackades om allt från privatliv till caminon och denns hemligheter, en väldigt trevlig start på dagen men min plan va från första början och komma upp på toppen av berget som vi skulle bestiga idag innan solen kom så då vad det dags att säga hejdå till Katie och börja trycka på lite. För ända gången man kan då lite snabbare så är det tidiga morgorna pga att solen inte har vaknat ännu.

Jag säger såhär, jag är så nöjd att jag verkligen gjorde caminon en gång till, för sist blev jag sjuk som ni alla kanske redan vet och då hade jag ca 180 km kvar till Santiago, igår gick Jag förbi den byn jag låg sjuk i gör ett årsedan.

När jag gjorde dagens vandring upp mot bergstoppen så fick jag ständigt stanna för jag såg ordagrant den ena tavlan efter den andra, är det här på riktigt tänkte jag? Den ena vackra berget efter det andra, blandat med en grönska som gjorde att jag fick nypa mig i armen ett par gånger för detta landskapet va det absolut vackraste jag sett. Den sista biten mot santiago är den spirituella och nu förstår jag varför, just i det ögonblicket levde jag i dom sagor man bara ser på Tvn, jag fick va med om det i verkligheten och jag va där. Magiskt, absolut magiskt.

Under min vandring så träffade jag på fanastiska människor, en man som gick tillsammans med sin hund, han hade gjort skor till hunden zoro så att zoro inte skulle bränna tassarna, jag träffade Sara från Irland/Dublin, sen en dansk tjej och även en italiensk kille som jag tog följe av ett par kilometer. Efter en paus så fortsatte jag sen själv till fots, min plan va bara och gå 30 km men när jag va inne i denna sagovärlden så glömde jag borde bort kilometerna och blåsorna och inflammationen i benhinnorna som nu började smyga fram efter långa och hårda dagar i solen. Men jag levde, jag levde till fullo idag och kanske, kanske detta va en av mina mest njutningsbara dagar jag haft någonsin.

Nu har jag käkat, smörjt in mina fötter, tagit ett par inflammatoriska tabletter och duschat.

Innan jag hoppar i sängen så kommer jag ut och handla lite socker för det behövs här så man inte får blodsockerfall i värmen.

Hur långt jag ska gå imorgon står i stjärnorna. Tack för mig ?

Dagens bild!

//Robban

Ponferadda – Trabadelo 34 km

Kvällen igår och natten på boendet i ponferadda va helt magiskt. Tänk er att jag bodde helt gratis, helt gratis där det fanns 142 bäddar. Vilka fantastiska människor det finns i denna värld som gör saker för andra, när man prata med människor hemma i Sverige brukar alla säga att inget är gratis, men detta va det faktiskt. Med en fin “garden” där du kan sitta och njuta på gräsmattan, eller kanske du sitter vid fontänen och vattna dina fötter, eller så sitter och och sjunger i kör till gitarren.

Att sova i en källare med så mycket folk är lärorikt, vissa vill lägga sig vid 20,00 och då måste du respektera det, och vissa är helt åt andra hållet och vill vara vakna till 23,00 och då måste du respekta det. På Caminon handla det mycket om respekt för andra människor, om att visa att man bry sig, sträcka fram en hand om det behövs.

När klockan ringde vid 06,00 tiden så vaknade jag laddad inför dagen men samtidigt visste jag att det va dags ännu för en adjö, denna gången för sista gången på Caminon till mina italienska vänner, som sagt filippo kände jag inte så länge men Andrea, vi har hängt ihop sedan dag ett och att få avsluta hans camino med honom va en ära, en gäntleman, en ödmjuk och storhjärtat människa som fick min camino att bli så jävla bra! När jag hade kramat grabbarna och skulle bege mig ut från grinden så skriker Andrea, Caio Roberto! Då fick jag tårar i ögonen men jag fortsatte gå. Tack för allt Andrea ❤️

Jag fortsatte själv mot Trabadelo, efter jag gått ca 10 km själv så såg jag en kille som haltade fram, jag fick fram till han och frågade honom om han behövde hjälp, men han sa det är “bara” blåsor, men det ena ledde till det andra och vi började gå ihop, detta va Aidan från Maniz/Tyskland en 27 årig grabb som hade planerat caminon så många år men det hade aldrig passat, men iår va året det hände. Vi pratade om allt från camino till privatliv, familjer och hobby. Vips så va vi framme vid hans boende 15 km längre fram. Där tog jag han i hand och tackade för sällskapet innan jag fortsatte själv mot Trabadelo dom sista 7-8km. Här hittade jag ett magiskt boende. Jag käkade en magisk burgare och jag tog en magisk powernapp. Nu sitter jag men en påse chips i näven och ser fram emot morgondagen, herregud vad jag gilla detta livet.

Jag vill tacka för alla som skickar, och peppar mig via kommentarer och sms, ni gör det så mycket lättare i dom jobbiga stunderna, för det finns faktiskt såna under caminon också. Så tack så mycket, ni är bäst! ❤️❤️

Dagens bild!

//Robban

100 km på två dagar, Astorga – Ponferadda 53 km

Idag hade jag bestämt mig för att bara gå 36 km och inte en meter länge. Morgonen började fenomenalt, jag kände mig i bra form och ännu en gång fick jag se ett stjärnfall, det är verkligen någon som vakar över mig och min camino ?

Bergsbestigning både upp och ner bestod min dag av idag, när jag hade kommit upp på toppen av berget 1495 meter så va det dags för en hjödpungt, det va nämligen dags att lämna min sten jag hade bärt med mig hemifrån, seden säger att när du lämnar din sten uppe på toppen så lämna du dina bördor där, och liksom förra året så började jag gråta när jag såg korset, det är så mycket känslor som går igenom ens kropp, när jag suttit på gräset ett tag så tog jag mig kraft att gå upp till korset, kyssa stenen och kasta den ifrån mig, sen va det dags för den värsta biten, klättra ner från berget. Att hålla emot när man går sliter enormt på knäna, och ännu värre är det att gå på stenbumlingar, mina vrister är så svaga så måste vara koncentrerad hela tiden och gå nerför i 15 km är ingen lek asså, ingen lek alls. När jag väl va påväg in i byn där mitt boende låg så hör jag bara NO ROBERTO?? jag tänker vem är ert nu? Chockad och fruktansvärt överraskad blev jag av att se mina vänner Andrea och Filippo igen, dom jag hade sagt hejdå till både en och två gånger, nu stod dom här framför mig igen, vad fan händer? Jag trodde dom slutade sin Camino i leon men dom hade tid över och fortsatte mot ponferadda, och självklart istället för att stanna i den byn som va tanken från början så tog jag en snabbpaus och gick ifatt dom påväg mot ponferadda. Nu har vi suttit i byn och tagit en öl, njutit av varandras sällskap och även lärt känna en ny bekant, Clinton från Australien. Så ikväll blir det häng bara för imorgon säger vi adjö en tredje gång och denna gången är det för gått, iallafall när det gäller caminon för dom stannar i nästa by imorgon. Andrea har varit min följeslagare ända sedan dag 1 i mitt boende på st jean de port och imon får jag gå med han, det är en ära faktiskt. Från start, sen har vi varit på olika håll länge men att få avsluta hans camino med honom känns som det perfekta avslutet.

Att jag för övrigt gjort över 100 km på två dagar känns overkligt, plus att kroppen känns bra. Tappat en massa muskler och vikt men känns väldigt bra ändå, nu är det bara 210 km kvar till Santiago och jag kan knappt bära mig att få gå in i staden.

Dagens bild!

//Robban

(Igår El burgo ranero – Leon 37,3) idag Leon – Astorga 49,8 km

Igår han jag tyvärr inte uppdatera här så kör sen snabbis nu. Vandringen mellan El Burgo och Leon igår morse var tuff för mig, när jag började går vid ca 05,30 tiden så ville inte min kropp framåt, det kändes inte som något fungerade. Min hjärna ville framåt men min kropp orkade knappt bära mig, riktigt skumt faktiskt. När jag gick där i min ensamhet i mörkret och kollade upp mot stjärnorna och himmelens tak så fick jag se något helt fantastiskt. Ett stjärnfall, riktigt långt stjärnfall. Det va ett tecken, det va som någon satt uppe på taket och ville skänka en tanke på mig, kanske va det min morfar som vakade över mig och hejade på mig, kanske va det min pappas syster, eller kanske båda? Tack! För efter det ögonblicket så fick jag massa ny energi som tog mig hela vägen till leon.

När jag väl va där så tog jag faktiskt mig till Burger King, tog mig ett par burgare och strosade lite inne i leon, en fantastiskt fin stad, när jag planerade på att vända hemåt mot mitt boende så kände jag igen en tjej som gick och strosade runt uppe bland gatorna, det va anastasia från Danmark /Köpenhamn. Hon tog sig 37 km också för träffade henne dagen innan på samma boende. Hon gick där och letade efter burger King som jag precis hade varit på så snäll som jag är guidade jag henne dit, så satt vi där också snackade 1 timme innan det va dags och säga adjö.

Leon är ganska stort så det tog mig ett tag och hitta tillbaka till boendet men när jag väl va där så slängde jag faktiskt mig i soffan, åt lite pringles och mitt i mitt tuggade så kommer det upp en tjej på kryckor upp för trappan som skulle sova ovanför mig, gentleman som man är frågar jag om hon vill ha sängen där nere men det va okej. Vi började prata med varandra lite senare på kvällen och det visade sig att denna tjej, Rachel från Australien va väldens godaste brud, vi snackade kanske bara i 2 timmar med varandra innan det va dags för att sova, en godnatt kram och en puss på kinden så hoppade jag ner till mitt boende sängen under ?

Rachel hade haft en jäkla otur, hon hade blivit skadad i sin fot och hade fått tagit både taxi och buss mellan vissa sträckor, nu skulle hon vila sig 3 dagar på boendet i leon och jag hoppas verkligen av mitt hela hjärta att hon snart är på benen. Vissa människor klicka man med så bra och även fast vi bara snackade 2 timmar med varandra så kändes det som vi hade känt varandra många veckor. Tråkigt nog så sov hon imorse och jag ville inte vecka henne men ett möte som va helt fantastiskt.

Idag Leon – Astorga 49,8 km

Idag har det faktiskt inte hänt mycket allt. Jag har bara gått och gått och gått. Tanken va att jag skulle stanna efter 37 km men sen fick jag feeling så det blev nästan 50 km. Det är det som är det vackra med caminon, man ska inte planera man ska bara köra?

Mitt boende jag hittade här i astorga är lite av ett favorit, jag bodde här förra året också, så mysigt!

Nu blir det att handtvätta lite kläder, ta en powernapp sen ut och käka innan det är dags att köra på ny kula imon ?

Dagens bild!

//Robban

Calzadilla – El burgo ranero 40,2

En natt fylld av en kavalkad av snarkningar, i kör dessutom blev det tyvärr ingen sömn alls. Men här på Caminon är det bara att göra det man alltid gör, på med skorna, på med ryggsäcken och bara börja gå.

Idag har min vandring gått i ensamhetstecknet, bara jag och mina tankar, mina tavlor jag målar inne i min hjärna samtidigt som jag går. Jag har alltid velat att mitt liv ska bli perfekt, men perfekt kan du aldrig få det. När jag gått här så har jag reflekterat mycket, jag har inser både en och två saker faktiskt.

Allt för länge har jag varit fast i mitt förflutna och det har gjort att jag i pincip “kastat” bort en massa år känns det som men samtidigt så har det varit lärorika år och jag har bestämt mig för här och nu att verkligen verkligen försöka se framåt istället för saker som har varit.

Livet här är så enkelt, jag gilla det enkla livet, bara jag, mina skor, min ryggsäck och 4 liter vatten. Varje dag man anländer till ett nytt boende så är det samma rutiner, man tvätta sina kläder antingen för hand eller i tvättmaskin för det finns på viss boenden. Man tar en dusch och därefter en powernapp. Kasta i sig lite mat där emellan, därefter är det bara att återhämta sig, smörja in sig och lägga sig tidigt för att vara så alert som möjligt nästa dag. Att bara få “vara” tror jag att jag lär mig och uppskatta mer när jag kommer hem.

Nu sitter jag och käkar en twix och en dricker en lemonad till en fantastisk utsikt.

Imorgon kommer jag anlända till den sista stora staden innan santiago, Leon vi ses snart ??‍♂️☀️

Dagens bild!

//Robban

Fromista – Calzadilla 36 km

Inatt sov jag fantastiskt dåligt, jag frös, ja ni hörde rätt. Svinkallt va det i rummet, min spanska familj hade tydligen en jäkligt bra sätt att vädra på så av den anledningen sov jag inte bra, men va gör man det va bara att år med skorna och ryggsäcken och börja paddla. Min plan va att jag skulle nå carrion före 10.00 jag va där redan 9,00, så 18 km gick jag på tre timmar. När jag började närma mig staden carrion så hör jag bara bakom mig HELLLOO ROBERT!! Jag tänkte vem fasen är det? Jag vände mig om och till min stora förvåning fick jag se Andrea min italienska vän som jag lämnade i logrono för 5 dagar sedan och hans kompis filippo dom hade hyrt cyklar och cyklat som bara fan, dom hade frågat sig runt ifall människorna dom möte hade sett en lång svensk som bär runt på 4 liter vatten och saken va det att det va många som hade gjort det och till sist hittade dom mig. Fan va kul det va och se dom, vi kramades och pratade med varandra in till staden carrion. Väl när vi anlände dit så tog vi en fika och pratade vad vi hade varit med om dom senaste dagarna vi inte gått ihop. Men som ni vet alla sagor har ett slut, vi gick upp till kyrkan, tog några foton och så fortsatte dom sin cykling mot leon där deras slutdestinationen är för denna gången. Filippo fick jag aldrig chansen och lära känna men andrea hade jag saknat ända sedan jag “lämnade” han i logrono så fick en ny massa energi av det mötet. För saken är den att jag varit sleten ett par dagar pga mina långa dagar, men det svåraste är att kämpa mot solen, den tar nästan kål på mig.

Den sista delen av min vandring idag va 17,5km utan varken, toaletter, byar eller vatten. 17,5 km ren öken med knappt någon skugga alls så det va en hård vandring, som tur träffade jag en man från Holland och Amsterdam. Johan 45 år, vi diskuterade om allt och ingenting. Jag frågade han varför han vandrade camino och det visade sig att han förlorade sin fru i bröstcancer som spred sig vidare för 2 månader sedan. Så detta va en läkprocess för han att få komma ut hit och bara gå och rensa sin kropp och själ. En fantastiskt människa med ett så stort hjärta, nu ligger han i sängen bredvid och det känns skönt att delat denna eftermiddagen med han. Imorgon vet vi inte ifall vi ses mer för han hade lite problem med en fot och det innebär inte så långa sträckor av vandring.

Nu ikväll så fick jag yttligare ett kärt återsende, min vän viktor från Tyskland kom gåendes med underbar bree en tjej från seattle. Vi gick ut och käkade, chillade och njöt av varandras sällskap. Nu sitter vi här och bara sitter, knappt prata men ändå känns det så komfortabelt. Frågan är vad morgondagen ger mig, jag är laddad ?

Dagens bilder fick det blir idag?

Hornillos del camino – Fromista 45 km

Idag har dagen varit väldigt ensam, ensam på ett hårt sätt. Jag har varit sleten i kroppen, 5 dagar i rad över 40 km i 40 graders värme det känns nu i efterhand.

När man har 5 km mellan byarna så kommer dom med 1 timmes gångavstånd men när det är 8,5 till 9 km mellan byarna då tar det på psyket, men det är det som är det fina och charmiga med caminon, lika mycket som du njuter och tycker om den så vill du bara skita i allt och lägga dig ner i fosterställning och gråta, men samtidigt är det något i mig som säger du måste fortsätta.

När jag anledde till boendet så fick jag ett rum med 4 sängar i, det visade sig att det va en spansk familj som jag skulle bo med, mamma Maria, pappan vet jag inte namnet på och 17 åriga Rachel. När jag satt ute och pratade med Rachel så blev jag alldeles tårögd över att dom gjorde detta som en familj. Jag har alltid sagt att jag vill göra caminon själv, men om någon någon gång ska få följa med mig så är det en familjemedlem. Jag vet samtigit att det antagligen inte kommer hända för dom tycker att jag är lite tokig, så jag får bli själv för alltid. Fantastiskt vackert och stort ögonblick att få dela lite av deras tid ihop.

När vi satt nere och pratade jag och Rachel så kommer tyska Viktor fram och presentera sig. En 45 årig lärare utanför köln. Han va tränad och såg mer ut som 38 än 45. Han hade vandrat caminon en massa gånger, tre gånger redan detta året, en gång i vinter och maj, plus nu i augusti. Han lever för att vandra och berättade en massa fantastiska historier, vi drog ut och käkade, han böjd på dricka. En väldigt grym människa på alla sätt, men som alltid så njuter man här på Caminon, och har jag otur så kommer jag aldrig se Viktor igen.

Nu ligger jag här “adopterad” av min spanska lilla familj och ha det magiskt på alla sätt och vis.

Men såklart så saknar jag alla där hemma enormt mycket ännu mer för varje dag som går.

Hoppas ni alla har haft en underbar semester och tack så hemskt för alla fina kommentarer och alla lyckönskningar, ni gör detta ännu lättare för mig. Tack!

Dagens bild!

//Robban

Atapuerca – Hornillos del camino 41 km

Natten i Atapucera va helt magiskt, jag sov så bra och när klockan ringde vid 05,45 så kände jag bara ett lyckorus, jag får göra detta idag igen.

Idag vandrade jag själv hela vägen, 41 km och inte en ända följare förutom då min skugga och min värsta ovän, solen. Idag fanns det ingenstans och ta skydd, jag hade asså solen antigen till vänster då min arm är helt fördärvad eller över mig och nacken ser lika dan ut. Men saken är det att jag njuter iallafall, det jag är mest orolig för är att jag ska få solsting, nåhonstans i ingermansland där ingen kan hitta mig. Men jag dricker, både resorb och vatten, 5-6 liter om dagen så det blir några pissepauser varje dag.

När jag väl anlände till hornillos del camino så träffa jag en svenska där, och jag måste säga att det är roligt att prata svenska igen även fast jag är utläning ? men ni ska veta alla där hemma att min engelska har jag fått både en och två kommentarer av människor att dom tycker den är magisk ? tror det eller ej!

Nu såhär på kvällningen träffade jag en ung tjej från Tyskland, Lily. Hennes plan är att gå hela caminon i tystnad, inte säga ett ända ord till några människor, men sen vet ni hur det är, hon träffade mig sen va det kört? nej men saken är den att hon började gå idag från burgos och ska gå hela vägen till Santiago och även in i Portugal sen och nu prata lite nu i början för att få lite inblick i hur hon ska ta sig till väga för att gå i tystnad. Väldigt intressant och ett modigt val måste jag säga.

En sak som jag satt och funderade på under min vandring till hornillos del camino är att jag övar verkligen på att inte göra något alls när jag anländer till dom här små byarna jag bor i. Hemma så vill jag alltid att det ska hända grejer och ha val och göra. Här finns inte ett skit och göra och har inte ens några val än att bara sitta utanför kyrkan och kolla på massa pansionärer. Är det något det finns i denna byn så är det dom, medelåldern är lätt 70 år. Lätt! Om det bara fanns barn på förra boendet jag bodde så har jag inte sett ett ända barn här, sjukt goa kontraster.

Nu ligger jag och planera morgondagen, jag fick tips av farsan och gå lite mindre imorgon så det kanske jag följer, bara kanske?

Godnatt!

Dagens bild!

//Robban

Translate