Välj en sida

Robert Vrabac

Scrolla ner för att läsa mina blogginlägg

Redicella el camino – Atapucera 43 km

Idag va tanken att jag skulle börja dagen tillsammans med mina nya kamrater, Philipe, Javier och Fernando men när jag steg upp vid 05,45 så var dom inte vakna och jag tänkte dom inte så bra att jag ville väcka dom, istället så begav jag mig själv ut i mörkret. Som alltid på morgonkvisten är det sandaler som gäller, som ni kanske vet vid det här laget så kör jag byta skor teckningen och det funkar än så länge. Att få gå längs med soluppgången varje dag i en månad känner jag mig extremt tacksam för och för mig räcker det. Jag gick och tänkte på gåvor? Vad är en gåva för er? Förr i tiden när jag hörde ordet gåva, så tänkte jag julafton eller födelsedag, när jag gå caminon så får jag gåvor till mig varje dag, skillnaden är att det inte är materiella ting , jag får gåvor av andra människor, själsliga gåvor som går rakt in i mitt hjärta.

Idag va jag med oerhört starkt möte, denna gången va det barn inblandade. Jag gick förbi min näst sista by Ages, då stod det en pojke och en flicka i 7-9 års åldern och sålde grejer, allt från lite frukt dom plockat, vatten och sen hade dom även slagit in “egna grejer” i papper. Dom skrek på mig och jag gick till dom. Jag ville inte köpa någon av deras “egna” saker dom sålde och ätit hade jag precis gjort men samtidigt så såg jag deras hårda arbete om att få några cent. Så jag gav dom en euro vardera och dom blev så glada att dom gav mig en av deras presenter dom hade slagit in sen sprang dom in till sin mamma i en väldigt fart. Tänk er att i den lilla byn fanns ingenting, men dom försökte ändå göra precis allting för att samla ihop lite pengar. Det va ett magiskt möte, och glädjen kan jag inte beskriva. Här nere ser ni vad dom gav mig ?

Jag gjorde en annan bra gärning till idag, det va två män som satt i skuggan i min lilla by nu på eftermiddagen där jag skulle bo, helt slut och ingen energi alls. Så jag va påväg till affären och fick den briljanta idéen att köpa dom en varsin isglass, sagt och gjort , sen gick jag till dom i skuggan och när dom såg en fritt främmande man kom och gav dom glass så fick jag både en svettig kram och en vänlig handslagning sen reste dom sig upp och fortsatte sin vandring full av energi, och precis innan jag dom så va den helt tvärt om. Tänk er att en liten fin gärning varje dag kan göra så mycket för en människa.

Nu sitter jag här, njuter i solen som jag kämpade i för 6 timmars sen.

Dagens bild, både före och efter såklart!

//Robban

Navarette – Redicella el camino 48,4 km

Så bra som jag sov denna natten är den absolut bästa jag sovit, lik förbannat va det den jobbigaste morgonen promenixmässigt sätt. 04,30 åkte sandalerna nu, jag hade tyvärr idag lämnat alla mina underbara vänner 10 km bakom mig och nu va det bara jag och Justin kvar. Vi började vår morgon tillsammans med tanke på att det va jävligt mörkt och jag har detässvärre ingen lampa, det är inte så lattjolajbana och gå fel väg när man varken vet var man ska eller vad man är. Men vi vandrade längs med soluppgången och då saktade jag ner en aning för jag hade på känn att detta skulle bli en lång dag redan på förhand, när solen hade stigit upp så hade jag med det, jag började känna mig piggare och piggare och när jag få feeling så bara kör jag, med 45 grader i solen så åkte både solbrillorna och kepsen på. Jag bytte skorna mot sandalerna och vise versa hela tiden för att slippa blåsor, ca var 5 km. När jag väl va påväg mot santo domino där egentligen min slutstation för dagen skulle va så träffade jag Justin igen, han berättade att han skulle gå mot nästa by, ca 7,5 km bort så jag hakade på eftersom jag kände mig fräsch. Påvägen dit så fick jag ett mycket speciellt möte. Jag träffade en italiensk man som va 45 år, Alessandro. Han berättade för mig att detta va hans 13 camino i rad och han även jobbade som volontär i Italien med liknade saker. Han sa det till mig, vilken liten ryggsäck du har? Jag svarade att förra året hade jag 50 liter så till detta året hade jag lärt mig. Nej sa han! Det du bär med dig på caminon, det är det du bär med dig inuti dig sa han, alltså har du fått bort en hel det bördor sedan förra året efter din ryggsäck är halverat. När jag tänkte på det efter vårt möte så hade han väldigt rätt i det han sa, väldigt rätt. Alessandro berättade även att kolla din skugga! När du inte ser pilarna du ska följa så följ din skugga, den ligger framför dig då kommer du komma rätt. Så talar en sann filosof ?

Vi vandrade ihop till staden jag tänkte stanna i Carrion, där sa jag adjö till alessandro och han tackade så hjärtligt att han fick gå med mig, då glömde han bort att han va trött sa han. Precis när vi anlände till Carrion och satte mig i skuggan så kom Justin, han hade bestämt att stanna här för natten men då fick jag feeling igen och istället för att stanna så gick jag yttligare lite, i ännu mer värme. Att gå mitt på dagen är ingen lek. Jag gjorde det jag tog mig till Redicella el camino 48,4 km bort och jag är extremt nöjd med det efter dom tuffa svårigheterna med hettan.

När jag kom till boendet och fick min säng så träffade jag på två spanska män (Javier) 59, (Fernando) 40-45? och en brasiliansk kille, philipe 25! Dom hälsade artigt sen va det igång. Vi drog och badade i en pool lite länge bort i byn, därefter satte vi oss ner och bara chillade. Javier och Fernando kan ingen engelska men Philipe kan spanska och efter som jag inte kan någon spanska så kändes som att jag kunde det, jag va verkligen en i gänget.

Nu är det dags och hoppa i bingen efter en låååång dag ? imorgon börja jag gå med mina nya bekantskaper , hur långt? Det får universum bestämma. Godnatt!

//Robban

Los Arcos – Navarette 41 km

Vart ska jag börja? Denna dagen kanske har varit den jobbigaste av alla sedan jag började.Häng med!?

En samling av människor från överallt i Europa, klockan 05,00 på morgonen mitt ute i ingenstans va laddade till tusen. Vi alla gick i en stor klunga, att få spendera tid med människor man känt så kort tid men ändå har så stort förtroende förr redan nu är ett privilegium i mitt tycke. Att man kan blåyya sig så mycket för någon man bara känt i 5 dagar är helt sinnessjukt.

Jag började med att traska på själv lite i mörkret, att få bli guidead av stjärnorna på morgonkvisten kan vara bland det bästa jag vet ?

Efter ett tag så han Andrea upp mig och jag måste säga att jag verkligen tills denna unga man, men ett lugn som får mig att vara så trygg i hans närhet, med en vänlighet som inte är av denna värld och med en ödmjukhet som gör att man blir avundsjuk så ända in i bänken gör Andrea så unik. Vi gick, vi sjöng allt från Andrea bocelli till Eros ramazzotti, vi övade svenska och italienska på varandra och allt känns så naturligt.

Efter ett tag så stöter vi på det underbara paret från Köln i Tyskland, Hanna och wincent, vi delade 15 km med dom, vi tog en swedish fika och pratade om allt och ingenting innan vi tackade dom för sällskapet, och det gör ont i mitt hjärta och lämna människor man tycker om bakom sig. Tack till er Hanna och Wincent att jag fick dela några timmar, ni berörde mig.

När jag och Andrea väl kommit fram till logrono 28 km bort så skulle vi möta upp Andreas vän Filippo, medans vi va påväg mot katedralen så hör jag en röst på andra sidan av muren, det va Teddy och Shayon, såklart hakade dom på oss mot torget och katedralen där vi skulle möta upp Filippo. När vi väl va där och hälsade glatt på honom så skrek magen efter mat såhär efter 28 km, vi tog ett bord och vem kommer då gåendes mitt på torget, jo Alessandro och nu va cirkeln sluten. Alla som jag vill ha i min närhet hade jag på samma gång, MEN. När vi satt där och hade trevligt i varandras närvaro så reste jag mig upp, tog på min väska och sa till grabbarna, att jag går vidare till nästa stad då uppstod en tystnad. Jag själv fick en stor klump i halsen men samtidigt så visste jag att detta skulle komma för eller senare då jag behöver vara i santiago ett visst datum. Så jag kramade alla och sa farväl och när jag gick ifrån dom så va det med tårar i ögonen och fortsatte mot navrette, usch va jobbigt det va!! Jag hade inte går mer än ca 1000 meter så såg jag Hanna och wincent, mina tyskar vänner sittande på trottoaren, jag tog dom i hand och tackade ödmjukast för dom här dagarna jag fick äran och tillbringa med dom. Nu ligger jag är i sängen och saknar mina grabbar 13 km bort, att ständigt ha denna känslan att personer är borta från ens liv på så kort, påminner mig om livet där hemma att du kan ha en person ena stunden och andra stunden är dom helt borta.

En sak som är kul det är att min australiske vän Justin är här med mig på mitt boende och vi kommer starta dagen tillsammans imon. Vet ni när klockan ringer? Jo 03,15! Godnatt

Dagens bild!

//Robban

Punta de reina – Los arcos 43 km

Igår kväll va första gången någonsin jag sov under bar himmel, kan ni tänka er ute va det 40 grader och gissa då hur varmt det va inne i rummet och då fanns det ändå ingen AC så det ända alternativet va att lägga sig ute och så blev det. Som vanligt blev det en 3-4 timmars sömn innan det bar av mot Los Arcos ca 43 km bort. Jag visste på förhand att det skulle bli en jävulskt värmebölja så vi bestämde att vi skulle sig upp klockan 5,00 men som alltid blir vi sena och klockan sprang iväg och va nästan 06.00 innan vi drog.

Min plan va att trycka på lite från start och min vän från Kalifornien shayan hakade på mitt tempo vi va i en stad som hette Estella redan vid 10,30 tiden då vi då hade gått 20km där tog vi en liten paus på världens mysigaste café men världens sötaste kvinna. När vi satt där och snackade lite så kom Alessandro och Andrea gående, som alltid när vi ses längs med vägen så hälsa vi på varandra som om vi vunnit VM ?

Dom gick och vi satt kvar ett tag innan vi rörde på oss för vi visste att dom sista 23 skulle bli dom tuffaste och det va det verkligen, med en uppförsbacke följt av en nerförsbacke gjorde att vi visste att vi verkligen levde. Men uppför och nerför va inte problemet idag, det va solen. Med en stekande sol och vi stilla gjorde att det både blev en och två vattrnpauser. Vi kom fram till den berömda kranen där du kan välja vin i den vänstra eller vatten i den högra, det magiska är att den är mitt i ingenstans.

Jag bestämde mig för att gå för mig själv ett tag för att jag och mina tankar skulle få jobba lite. Tankarna flödade och jag började fundera i banorna varför går jag egentligen caminon?

Svaret va enkelt, visst går jag det för äventyret och att jag vill testa på det primitiva livet samt möterna med människorna.

Men saken är den att jag går caminon för att förbereda mig för livet. Livet som vi tror att vi ha för alltid, vi lever på lånad tid en tid vi aldrig kan få tillbaka. En tid jag vill dela med min familj så mycket jag bara kan det kommer komma en dag då jag står här själv, då måste jag vara redo, jag måste vara redo att ta beslut för mig, en vacker dag kommer min mamma och pappa inte vara där för mig, jag vet inte hur jag kommer hantera det men jag vet att jag måste hantera det. Detta är ett sätt att börja på, för jag vill gå min egen väg, i detta fallet är caminon min lärare och jag är dens elev.

Ikväll har jag träffat så mycket fantastiska människor. En återförening med Teddy, ett fantastiskt par från Tyskland som bor i ett tält vid mitt boende, det bara lyste i deras ögon av glöd av att få gå caminon och den stunden vi delade ihop va alldeles fantastiskt. Tack!

Nu sitter jag hör och skriver med utsikt över katedralen, min själ är mer lugn än va den någonsin har varit. Imorgon är vi ett helt gäng som ska börja gå kl 05.00. Herregud va jag längtar nu kör vi!

Dagens bild

//Robban

Pamplona – Punta la reina 24 km

Jag vet inte var jag ska börja? Vilken morgon, dag och kväll. Vi började med att mötas upp på “samlingsplatsen” allihopa som skulle gå ihop. Andrea (Italien) Alessandro (Italien) Angela (Italien) (Teddy) (England) och såklart Robert (Sverige) , Teddy träffade vi igår kväll utanför ett supermarket inne i Pamplona och han frågade ifall han fick gå oss, självklart va svaret.

Jag och Teddy tog tag i taktpinne från start, han va lång, blond och såg precis ut som en snubbe från Skandinavien men ack så fel jag hade. Teddy va från London men hade bott i Madrid i 6 månader, han hade precis sagt upp sin lägenhet och caminon va ett litet “avslut för han här i Spanien. 22 år ung och rest runt i Syd/Central amerika plus bott i Spanien så coolt. Vi pratade om allt från VM till privatliv en fanatiskt ung man, hans plan va att springa caminon från början men en skada satte stopp för det så istället nu så flyger han fram till fots. Men som ni alla vet så har allt ett slut, vi gick fram till bergets topp ca 720, där tog vi en bild med varann och jag hade lovat mina italienska vänner och vänta på dom så Teddy fortsatte själv till fots.

Medans jag satt och väntade på mina vänner från Italien så hejdade jag fram den ena efter den andra upp för berget, och till sist kom dom gåendes först Andrea, sen tätt efter Alessandro, dom hade fått sällskap av Angela ännu en från Italien detta året är det Robban och Italien som är på Caminon ? Vi high fivade som vi alltid gör när vi klara grejer, tog några bilder på bergstoppen och fortsatte sen till fot ner för branten. Jag va tvungen och vara extremt fokuserad för det va stora stembumlingar och man kunde lätt vicka en fot eller till och met något ännu värre. Till alla er där ute som läser detta som vet att jag gilla converce, jag såg en som gick caminon i dom, och framåt som jag är så hoppade jag på honom och berättade hur ompad jag va.

När vi började närma oss Punta la reina så träffade jag en kille från kalifornien som för övrigt ska börja morgonen med oss imorgon.

Är vi väl va framme så gör vi vad vi alltid gör, hitta ett albuerge, ta en dusch och hitta någonstans och käka. Mätta och belåtna så blev det en Nice powernapp, därefter besök i en mycket vacker kyrka innan det va dags för kvällsmat. Såklart så stod italienarna för maten, och hamburgesa stod på meny. Mitt under matlagningen hände något helt magiskt som gör att jag får gåshud av att skriva det just nu.

En man står och diska bredvid och, han vänder sig mot mig och frågar om jag är från Sverige, jajemänn svara jag. Han berättade för mig att han bott i Sverige snart ett år och han pratade fantastiskt bra svenska för att bara bott här ett år, han berättade även att han pratade 4 andra språk till. Svenska sa han, även engelska, spanska, italienska och kroatiska. När han säger kroatiska så blir jag varm i hela kroppen, och då får jag ut mig en kroatisk mening och hans ögon dom bara började klittra och han trodde inte detta va sant. Ivan som han hette hade flyttat från Pula i Kroatien till Malmö med sin tjej. Detta va ett magiskt ögonblick, som jag sent kommer glömma, caminon gör att man träffa människor med en enorm resa, Ivan du berörde mig enormt och jag är evigt tacksam att jag fick träffa dig även att det bara va en liten stund. Vilket möte, vilken glädje, vilken känsla. När jag visade min tatuering på mamma och pappa, och kartan över Kroatien så va det som pricken över iet över ett av dom häftigaste och mest oväntade möten jag antagligen varit med om. Jag tog han adligt i han och tackade så mycket för mötet, i samma veva ropade mina vänner att maten va klar. Nu är vi mätta och belåtna på balkongen på en helt fanatiskt dag med ett helt fanatiskt avslut. Angela , Andrea och Alessandro skriver i sina dagböcker och jag på min blogg.

Nu blir det att borsta tänderna sen sängen för imorgon ska vi ge oss på 43 km.

Dagens bild

//Robban

Roncevalles – Pamplona 43 km

Tänken va att vi skulle börja gå lite tidigare ca 05.30 men det visade sig att alberget inte öppnade dörrarna ut förrens 06.00 så vi fick vänta ut det. När dörrarna väl hade öppnat så tog vi vår tvätt, packade min som bestod av en juice, och en chokladkaka sen va det bara och gå. Andrea tog täten för grabben hade med sig en pannlampa, jag och alessandro såg knappt någonting i mörkret så vi gick tätt efter. Första 600 – 700 meterna va det inte mycket snack, alla va sletna efter gårdagen men ju mer solen va påväg upp ju rappare blev vi. Vi tog kilometer efter kilometer, fram till kl 11,00 hade vi gått 21 kilometer till en by som heter zubiri där gick vi imon en lokal supermarket, mina italienska vänner köpte såklart köttpålägg och baguette, jag själv tog ett onyttigare alternativ, en liten pringles, en cola och en baguette. Vi mysiga som vi är tog med oss allt vi hade köpt och satte oss vi ån som rann igenom byn, där tog vi av våra skor, tvättade fötterna och bara återhämtade oss efter dom 21 kilometerna vi hade gått. När vi väl bestämde oss för att gå så kunde knappt ingen av oss resa sig pga vi va så stela, jag mina sandaler mot mina löparskor och började paddla på. Vi gick som ett tåg, vi turades om att dra i tätten samtidigt så fick dom andra lite space att tänka och reflektera över vart vi såg på vägen. Vi hade bestämt att vi skulle ta en “matpaus” efter 10 kilometer för då visste vi att det “bara” va 10 kilometer kvar till pamplona. Vi gick och gick, till sist hade vi ån vid vår sida, svettiga, trötta och jävligt brända kom alessandro och andrea med ideen, vi ska inte bada? Vi tittade på varann och skrattade lite, klart vi ska bada! Vi hoppade nere för branten och kom till ett magiskt ställe med både vattenfall och härligt rinnande vatten. Fan va jag njöt, Andrea satt och njöt av utsikten medans alessandro jagade kräftor. Magiskt!

Nåväl, om vi va sletna innan badet så ska ni bara veta hur vi kände oss efter. Vi tog vår packning och började gå, 10 km, 9 km, vi bara räknade ner, efter 8 km så va vi så hungriga att vi praktiskt taget bara ramlande ner i skuggan ? att gå i 35 grader är ingen lek men fanatiskt! Vi åt av vårt bröd och njöt av vårt sällskap, peleriner gick förbi och vi hälsade glatt och Andrea ville bjuda dom på choklad så att dom skulle få ny energi. När vi väl hade latat oss i 30 min så tog vi våra sista krafter och började gå, vi skrattade och lekte lekar och hade jävligt kul, vi drev med oss själva och vår verk. Sista byn innan pamplona träffade vi en tysk som hade vandrat i 1 månad från Frankrike in i Spanien och nu skulle han vandra santiago en månad till så imponerade, att vandra helt själv med bara ett tält och själv är så jäkla modigt. Han hakade på oss till pamplona, men tyvärr så skulle han stanna två dagar för att vila i pamplona så vi får aldrig mer träffa honom, det är så jobbigt att säga adjö till trevlig folk ?

Tids nog tog vi oss till pamplona, vi hade grejat ett maraton 43 km till fots, vi hurrade som att vi hunnit vm, för man har alltid samma känsla när man kommer till “mål” man är så otroligt stolt över sig själv och det bästa är att man får göra det om och om igen.

Dagens gärning gjorde Andrea, det va en som tappade 10 euro. Andrea med sina blosor, sin stelhet sprang efter ca i 50 meter för att lämna tillbaka pengen, så jäkla magiskt gjort!

Nu har vi hängt på platza i pamplona, käkat en burgare och kollat på folk medans vi återhämtade oss. Imorgon är en ny dag nya möten och nya prövningar. Detta livet är galet på alla sätt och vis.

Dagens bilder

Andrea ☝️

Alessandro ☝️

//Robban

St jean pied de port – Roncevalles 25,6

Igår (måndag) lämnade jag Kastrup vid 12,20 och va framme i st jean pied de port vid 19,30 tiden, allt där emellan va bara en evig väntan och längtan vad som komma skall.

Jag blev körd till mitt boende i st jean pied de port av min taxi, när jag väl kom dit och skulle checka in så va jag inte min bokning uppskriven och inte nog med det kvinnan jag pratade med, pratade franska med mig och när jag sa till henne att jag inte kunde franska så började hon prata med tyska för mig och när jag berättade att jag inte kan tyska heller så kastade vi in handduken, då va det teckenspråk som gällde, men som sagt skam den som ger sig så fick jag mig ett rum. Trött, hungrig och sleten så gav jag mig ut för att hitta mat men inga affärer va öppna, så det blev att lägga sig på tom mage, vatten hade jag förstås så det gick bra ändå. Jag han inom pilgrimskontoret innan dom stängde och dom skrev upp min nationalitet och visade mig det jag behövde veta.

Nåväl. När jag bestämde mig att hoppa i bingen så stod klockan på 21,30 och jag höll precis på att somna när två italienare ramlade in på mitt rum och då stod klockan på 23,30 så dom kom sent.

Efter många om och män så somnade jag, och vaknade innan klockan ringde runt 05,25, nu va det äntligen dags, en snabbdusch sen va det bara slänga på kläderna, shit va laddad jag va, på gränsen till övertänd och alla som känner mig vet att jag lätt få hybris men inte denna gången ?

Jag gick dom första 8 kilometerna utan att träffa en ända människa, att gå själv i mörker där du inte känner dig trygg är en stor utmaning i sig, men tids nog började solen stiga upp och vips så stod jag 900 meter uppe på berget, men en utsikt som va lika magisk som en tavla gjorde att jag stod och tittade länge på den vackra tavlan jag hade framför mig. När jag väl va uppe vid mitt första stopp vi hotel orrisson så tog jag en nypressad juice och träffade ett svenskt par från Stockholm som va där för att gå delen mellan St jean pier de port och roncevalles vi satt där och pratade lite sen va det dags och fylla upp mina flaskor med vatten och börja gå. När jag väl stod vid kranen så kommer två italienska killar gående, den ena av dom va han som ramlade in på mitt rum vid halv 12 på natten. Sen gick jag.

När jag väl va påväg upp till 1350 meter så träffade jag en franskn man på 67 år, vilken fanatiskt människa, han berättade sin historia för mig om sin hjärtinfarkt när han förberedde sig för sitt maraton an skulle springa , han hade fått en pulsklocka som han ständigt tittade på så att hans puls inte blev för hög. Mannen hade bodde 6 år i Kina, 6 år i Australien och 4 år i Portugal. Bara där blev jag ännu mer nyfiken på han. Tyvärr så skulle han bara till roncevalles där en vän till honom skulle plocka upp han.

Vad ska jag göra nu tänkte jag? Jag va i roncevalles redan vid 11,15 jag gick 25 km över pyreneerna på ca 5,5 timme och boendet öppnade inte förrens 14,00. Jag gick ner till ån och tog av mig mina strumpor och sköljde mina fötter i det iskalla vattnet som kom rinnande, 30 min efter jag kom dit så kommer dom två italienska grabbarna gåendes, dom fick syn på mig och satte sig nere bredvid mig och nu satt vi alla tre där utan sockar nere med fötterna i vattnet. 27 åringe allesandro och 25 åringe Andrea presenterade dom sig som. Vi satt där och njöt av att vi klarat oss till roncevalles, efter ett tag började magarna att kurra så då satte vi oss på ett café och bara tog det piano medans vi väntade på att klockan skulle vi 14,00 så vi kunde checka in på boendet. Nu står klockan på 18,30 och vi invänta pilgrims middagen ihop, vi bor även tillsammans i en sovkolv ? kvällen avslutas antagligen med en gudstjänst vid 2100 sen därefter blir det sängen.

Kan knappt bära mig vad morgondagen ha och ge mig.

På återseende kära läsare, på återseende.

Dagens bild!

//Robban

Äventyr, personlig utveckling, kalla det för vad ni vill. Nu drar jag!!

Nu sitter jag här på tåget i Kristianstad, förväntansfull, nervös, pirrig, laddad, ja alla känslor på samma gång.

Camino de Santiago, jag trodde inte att jag skulle få chansen och träffa dig såhär snabbt igen. Jag gick ju denna leden förra året men va tvungen att ge upp med 170 km kvar till slutdestination i santiago pga en jävulsk magsjuka som inte ville släppa. Men nu är jag påväg igen, tanken va att jag skulle dragit iväg till Nya Zeeland och vandringsleden Te Araroa men efter en sjukhusvistelse med en röntgen på det så visade det sig ett litet ljumskbråck och min Nya Zeeland resa blev inställd. Nu rastlös som jag är så hittade jag en reservplan och inte vilken som helst, Santiago de compostela, vi möts igen.

Vart du för mig, det vet jag inte men må vi dela en jäkla massa glädje och skratt, gråt och möten.

Följ mig och mina reflektioner, kommentera, dela, ja gör vad ni vill?

Nu drar jag! Följ med ?‍♂️?️

Min packningslista.

Backpack 25 liters

3 t shirts

1 linne

2 par shorts

3 par kallingar

3 par strumpor

1 par stödstrumpor

Regnjacka

Fleecetröja

Sandaler

Resehanduk

Resesänglinne

Vattenflaska

Kamera

Guidebok

Resorb

Adidas ultraboost clima

Magväska

Litet sjukkitt, compeed, tejp, m.m

Allt som allt ca 5 kilo

Dagens mening!

A journey of a thousand miles begins with a single step.

//Robban

22.22, tiden som gjorde mig hänförd…

Klockan stod på 22.22, när jag satt och skrev nere vid hamnen i supetar på ön Brac, då jag fick syn på en pappa med sin dotter på ca 10 år, dom satt och fiskade tillsammans 22.22 på kvällen , kan ni tänka er, när många andra utom dom satt framför datorn, tvn, mobilen eller kanske till och med ligger och sover vid den tiden så satt dom och fiskade.

Den kärleken som fanns där mellan dom gjorde mig hänförd och tiden stod helt stilla för mig när jag satt och iakttog dom, något som gjorde mig ännu mera fascinerand va att dom inte fick något napp under tiden jag va där men deras glöd, deras glädje och deras “hopp” om att aldrig ge upp gjorde att jag va tvungen och skriva ett par rader om dom här på min sida.

Detta har ännu en gång bevisat för mig att det är små medel i världen som gör människor lyckliga. I detta fallet, en krok, en lina och ett flöte.

Fiska är precis som livet, du misslyckas ofta att kroka den jävla fisken men du ger dig inte, du sätter på en bit bröd, eller räka och försöker igen, och igen. Samma med livet, du misslyckas gång på gång men ger aldrig upp, försök igen, idag, imorgon, nästa vecka, nästa år, jag lovar dig att till sist kroka du den jävla fisken, till sist kroka du livet!

Mitt mål nästa år är att inte ska köpa en massa prylar för allt jag behöver finns framför min näsa, jag behöver kanske bara använda det som finns ovanför mina axlar för lite kreativitet.

Nu är snart denna dagen slut och jag har funderat lite om tillvaron på ön brac och staden supetar. Kroatien är underbart, att höra “mitt” språk och försöka hantera det är något jag vill öva på och kunna bemästra. En vacker dag är drömmen att öppna ett eget litet bageri här, hur, var och när det står skrivet i stjärnorna men drömma, det kommer jag alltid göra. Tack för mig, ha en magisk vecka/semester/natt

//Robban

4 veckor till…

Efter en midsommarhelg utan alkohol men med en massa vm fotboll gör mig mycket nöjd och ikväll är det dags och gå tillbaka till verkligenheten och första nattarbete passet.

Jag har 4 veckor till och arbeta och efter där väntar en massa kul. Först en vecka med familjen i Kroatien och Brac ? sen 4 veckor i Spanien och Santiago de Compostela. Så först kommer jag slappa, njuta, sola och bada, äta upp mig lite en vecka innan jag drar hem, byter resväskan mot mig ryggsäck och sätter mig på flyget från Kastrup topp biarritz två dagar senare.

Förra året hade jag en packning med mig på ca 9 kilo. Detta året ska allt halveras, jag kommer gå från en ryggsäck på 55 liter till en ryggsäck på 27 liter. Mer om min packning kommer inom kort. Saken är den att jag vill visa mig själv att jag inte behöver ha allt för att vara lycklig, att det räcker med små medel för att göra mig tillfredsställd. Jag har fortfarande inte bestämt mig ifall jag ska fortsätta ifrån där jag avslutade förra året eller om jag ska gå hela vägen från St Jean de port till Compostela, det kommer jag antagligen bestämma mig ett par dagar innan jag åker. En sak vet jag och det är att jag saknar varje dag det bekymmersfria liv jag hade när jag gick caminon, bara ta min ryggsäck, bara sätta på mina skor och bara gå, inte veta vart jag ska gå, inte veta vart jag ska äta eller sova, inte veta vad som kommer framför mig eller runt hörnet va så grym men samtidigt så skrämmande och den känslan är helt magiskt att inte ha koll på läget. Bara jag och mina tankar.

Jag tycker verkligen om att skriva här om mig och mina erfarenheter även fast jag är rätt dassig på att skriva och när jag ser att det är en hel del människor som läser och delar gör att jag både bli varm i hjärtat och få en tår i ögat. Tack!

//Robban

Skapa dig själv!

Nu är klockan 22.05 och jag promenera till dagens nattpass, och när jag promenixar så börja min hjärna att jobba.

Jag har under mina yngre dagar försökt passa in, jag har försökt vara som alla andra, som ungdom ha det varit jättejobbigt för det kändes som att jag inte hörde hemma någonstans och man påverkas av varandra i den åldern och att inte känna sig sedd va verkligen tufft riktigt tufft.

Nu går jag här på gamla banvallen på kvällskvisten och känner mig starkare än någonsin, jag känner varken att jag måste bli sedd eller vara som alla andra. Jag går min egen väg, om människor gillar det sättet jag försöker leva och tänka så är jag glad att jag kan motivera och inspirera andra men samtidigt respektera jag dom som tycker att jag är knäpp och tokig, jag respektera dom också för jag vill inte tvinga fram något hos någon. Våga gå er egen väg, va starka när människor kolla snett på er eller slänger någon tykig kommentar om er frisyr eller era kläder.

Jag håller på att skapa den bästa versionen av mig själv och jag försöker njuta varje timme, minut och sekund av mitt liv även fast min dag har varit jobbig så finns det en ljusbit som DU kan välja att njuta av. Jag försöker sätta mig i situationer där jag växer som människa, kanske göra saker som ibland är jobbiga och att du kanske vet att du misslyckas med, men vet du vad ge aldrig upp! Jag har fått tråkiga besked detta året, visst det har tagit hårt på mig och jag har både gråtit och svurit men vet ni vad? Nu har jag sån blodad tand och om situationen dyker upp igen så kommer jag komma tillbaka starkare än någonsin. Så kämpa för något ni vill ha och ge aldrig upp!

Som ni såg i gårdagens inlägg så kommer jag ge mig ut för att försöka klara camino de santiago, jag kommer inte kunna gå vidare i mitt liv om jag inte klara utmaningar jag ge mig på, min otroliga vinnarskalle sätter ofta käppar i hjulet för mig men samtidigt är det ett bra vapen jag har att jag vill klara/vinna allt jag ge mig på.

Så till alla er där ute som kämpar med er själva, våga stå rakryggade även i dom svåra tiderna och låt ingen trampa er på tårna, för det är inget farligt att inte passa in och att inte vara som alla andra. Jag ser det såhär att våga gå sin egen väg, det krävs mod, du har det, jag har det. Bara kör!

//Robban

Ibland blir det inte så man tänkt sig.

Oj, det va superlänge sedan jag uppdaterade här, nu är det dags igen. Vad har jag då hållit hus?

Jo jag har hunnit blivit superglad, superledsen, förväntansfull och förtvivlad. Saken är den att jag har haft problem med en ljumske, jag brukar för övrigt aldrig känna efter men när det började kännas obehag i mina lite mer privata delar så va jag tvungen att uppsöka läkare. Det visade sig vara ett litet ljumskbråck. Min inplanerade resa till Nya Zeeland gick i kras, jag skulle nämligen vandrat igenom hela Nya Zeeland i slutet på september men den resan är nu framflyttad till nästa år. Det suger så innerligt för jag hade planerat allt, fått tjänstledigt från jobbet och såg så jävla mycket fram emot resan, men jag måste tyvärr vara 110 procent om jag ska kunna utföra det äventyret så det fanns egentligen inget annat val och göra. Jag vet att det är superlång väntetid på ljumskbråck, mitt va så litet så jag gör precis allting jag gjorde innan jag hade det. Jag har inbillat mig att jag kan träna upp muskelaturen runt bråcket och idag känns det faktiskt ganska bra. Massa prqomenader massa gymma de och massa mat har gjort att kroppen känns så pass bra att jag ändå vill göra någonting med den och nu har jag bestämt mig att jag dra iväg till Spanien för att fullfölja min vandring camino de santiago eller santiago de compostela som vissa känner igen den som. Det är en chansning att göra det med ett ljumskbråck men samtidigt så har jag “nära” hem kontra Nya Zeeland ifall det skulle hända något. En sak jag dock inte har bestämt är att ifall jag ska börja där jag slutade sist eller ifall jag kör från början, och det bestämmer jag mig inte förrens det är dags att börja gå, Men känner jag mig själv så går jag från början men låt ödet få avgöra det.

Så till alla er där ute som inte ha något och göra under semestertiderna så kan ni följa mig och min resa här och på min instagram där ni får tankar, reflektioner och allt därtill under min vandring mot förhoppnings compostela denna gången.

//Robban

Vi lever i ett timglas

Tiden? Vad är det egentligen? Många lever som om tid är allt dom har, saken är den att vår tid på denna jord är enormt begränsad.

Tar inget eller ingen för givet, visa uppskattning till dom du bryr dig om för just våra liv, vår “tid” kan bara inom loppet av en sekund vara över. Om du bara hade en dag kvar på denna jord, vad skulle du då göra? Vilka skulle du då träffa en sista gång? Försök lev så varje dag! Dom viktigaste i mitt liv är mina familjemedlemmar, jag träffar dom så gott som varje dag, vi skrattar, diskuterar om allt och ingenting men en sak jag är fruktansvärt dålig på är att säga hur mycket dom betyder för mig oftare men det ska jag bli bättre på.

Jag gör det jag tycker är roligt varje dag och njuter även fast dagen varit lite halv dassig, för det finns alltid ljusglimtar, hitta dom! Jag väljer att inte vara trött när jag egentligen är det, förstå mig rätt. Visst är jag trött men istället för att lägga mig i soffan efter ett jobb pass så kanske jag snöra på mig skorna och gå en timme eller kanske kör ett pass på gymmet för att sen kunna slappa.

Vårt liv är som ett timglas, fast timglaset rinner väldigt sakta men när sanden runnit ut så kan du inte få något ogjort, då är det försent.

Se till nu att skapa den bästa versionen av dig själv, stanna upp och visa uppskattning till viktiga personer i ditt liv, glöm inte att timglaset tar slut en vacker dag, fram tills dess! Lev fullt ut, ta risker, våga misslyckas och res dig igen!

The time is now

//Robban

32 år idag och fortfarande hela världen framför mig! 

Idag för 32 år sedan såg jag välden för första gången, åren gick och man började bli stor, gå i skolan och allt där emellan. 

Nu står jag här som 32 åring och känner att livet har gett mig så mycket. Sorg, glädje, kärlek, svek, lögner, skratt och gråt.  Är jag stolt över allt jag gjort? Nej verkligen inte, jag kämpar fortfarande med att lära älska mig själv.  Men allt är inte bara dassigt. Jag har fått vara med om helt fantastiska grejer fram till nu. 2009 ändrades mitt liv totalt, det va då jag började på folkhögskola i Katrineberg. Jag då som 24 åring, flyttade för första gången. Nu skulle jag lära mig ta hand om mig själv, tvätta, handla, städa och allt därtill som tillhörde. Jag fixade det, jag utvecklades jag träffade människor som berörde mig och fick mitt liv att bara flytta på och innan jag knappt han tänka så va det året slut. Ett av dom roligaste åren i mitt liv. Åren flöt på och jag hann både bli kär, flytta till Göteborg och tänkte för mig själv, såhär vill jag ha det för alltid. Tyvärr blev det inte så, jag tog mitt pick och pack ner till jämse igen och här har jag stannat. 

En Asien resa med en av mina bästa vänner blev det också, där fick jag ett helt nytt perspektiv om hur bra vi har det i Sverige när man fick se kontraster, jag lärde mig att njuta av att resa, njuta av att utvecklas och njuta av nuet. Tack Anders för den resan. 

Jag fortsatte att resa, det blev både Dominikanska republiken, teneriffa och självklart Kroatien inom loppet av bara några år. 

Jag kände hela tiden efter varje resa att jag utvecklas , jag håller på att forma mitt eget liv, det liv jag vill leva så länge jag är själv och inte behöver ta hänsyn till någon.  

Nu i somras va jag och vandrade santiago de compostela i Spanien. En sån upplevelse kan jag knappt beskriva , det måste man va med om själv, ett ord. MAGISKT! 

Jag har alltid gått min egen väg, jag har alltid kännt att jag inte riktigt passa in någonstans på grund av mina värderingar och mitt sätt och tänka. Men en sak har jag lärt mig, att jag bryr mig inte om va folk tänker om mig jag gör det som gör mig lycklig och vad som utveckla mig som människa. Våga sticka ut, våga gå emot strömmen för ända sedan jag har börjat tänka så så njuter jag varje sekund av mitt liv även fast det går lite emot ibland, man hitta alltid en ljusglimt. 

November 2018 kommer jag med största sannolikhet åka på min sista “långresa” denna gången är det nya zeeland som gäller,  jag kommer vandra genom hela landet, 3007 km kommer jag försöka att kämpa mig igenom. Min dröm har alltid varit att kunna göra någonting för någon annan,  inspirera, motivera eller bara en hjälpande hand. Jag kommer under min vandring försöka hjälpa att samla in pengar till en fond som jag senare kommer berätta vilken det är. 

Som sagt, det lilla kan göra skillnad. 

Detta va lite kort om mig och mitt liv på resande fot. 

Jag vill passa på och önska alla ett gott nytt år. 

//Robban 

Motivation, Inspiration  för mig? 

Min motivation, inspiration  har blivit mitt sätt och leva. Jag motivera, inspirera mig själv genom andra människor, platser och saker som man inte kan ta på, saker som bara driver runt i universum, saker som slumpen och ödet.  Jag försöker sätta mig själv i såna situationer som gör att jag motiveras och utvecklas hela tiden. Det är jäkligt svårt i det vardagliga livet jag har men just möten med människor, krävs det så jäkla lite för att göra så stor skillnad i ditt liv eller någon annans liv.  Att du tar dig tid och prata med någon annan människa som behöver prata eller någon du träffa på stan, gymmet eller liknande. Det är så lite som sagt som kan göra att du berör någon annan, ett leende eller en grym kommentar. Vi har så mycket och lära av varandra. 

När det gäller möten med människor så försöker jag lära mig av alla, även dom jag inte egentligen går ihop med men saken är den att dom kan lära dig iallafall. Dom personerna som berör mig mest är dom som är riktiga original, folk som vågar gå mot strömmen, dom som säger NEJ när du eller jag säger JA. Dom som vågar ha annorlunda kläder eller annorlunda hårfärg där prata vi mod. För just mod är extremt viktigt ifall du vill utvecklas, ifall du vill göra något annat men inte våga, då krävs det mod

Dom sista 5 åren har jag börjat resa, det i sin tur har gjort att jag har fått besöka fantastiskta platser, visst bilder i all ära men att vara på plats och ibland får man till och med nypa sig i armen och tänka, fan är detta på riktigt? Stanna upp, njut och kolla runt omkring dig, det händer så jäkla mycket skit idag med mord, och sjukdomar för du kanske inte lever imorgon, lär dig leva i nuet och lär dig uppskatta allt runtomkring, det tänket försöker jag ha, det går inte alltid men jag försöker åt åtminstone.

Slumpen och ödet, vad betyder då det för mig? När jag va iväg och vandrade camino de santiago så lärde jag mig att ödet faktiskt finns på riktigt . Jag kan varken se det eller ta på det men det kommer till mig när jag behöver det som mest. Det är också en sak som motivera och inspirera mig till att leva det liv jag lever idag, jag försöker resa runt, träffa folk och vill universum att jag träffa min nästa flickvän eller nästa bästa kompis så gör jag det, det är inget jag jagar men det är det som är så jäkla spännande. 

Många säger till mig att dom gilla det liv jag lever, många säger även att jag måste slå sig till ro. Jag lyssna på alla, det jag vill tar jag in, det jag inte vill ta in åker ut lika snabbt. För det är så svårt att ha detta tänket med folk som själva inte har detta tänket att våga kasta sig ut i livet, jag misslyckas ofta, jag tar ofta felbeslut, men jag försöker åt åtminstone och det är för mig det viktigste. Jag va så jävla besviken på mig själv att jag inte klarade gå hela caminon, men nu i efterhand är det inte det viktigaste, det viktigaste för mig va att jag försökte, jag va redan en vinnare när jag klev på flyget ner till Spanien. 

Vill ni ha förändring så gör något åt saken, man kan fan inte mer än att misslyckas, men då har ni åtminstone försökt. 

Dagens bild

//Robban 

Translate