Välj en sida

Robert Vrabac

Scrolla ner för att läsa mina blogginlägg

4 månader efter camino de santiago, och framtiden. 

Nu ligger jag här i sängen med låten Tu -Poeta med Alex Campos. En låt jag alltid kommer refererar till min vandring jag gjorde i somras. 

För mig var det inte bara en vandring, det va berg och dalbana av känslor, en frid inombords som jag aldrig känt innan, friheten av att inte behöva betala räkningar, friheten av att inte ha massa måsten och sysslor hela tiden. Det ända jag visste varje dag va att jag skulle ta på mina skor, min ryggsäck och bara gå, ibland själv, ibland ihop med andra fantastiska människor, att inte veta vad som kommer bakom kullen eller runt hörnet, att inte veta hur nästa dag skulle bli, man visste ingenting och det va så himla underbart men samtidigt så läskigt. 

Jag har funderat mycket när jag kom hem vad jag tar med mig från denna vandring.  Att aldrig dömma en människa utifrån hur han eller hon beter sig, för dom beter sig kan ske så av en anledning, visa hänsyn, visa ödmjukhet, visa att du bryr dig och att du TAR dig tid till dom ifall dom behöver dig. 

Jag tar med mig alla fanatiska minnen för det är så många. Ofta jag sitter hemma och tänker att inte nog med att jag träffade magiska människor, jag hade kanske en av dom absolut bästa dagarna i mitt liv i burgos. Jag insåg att ödet och slumpen faktiskt finns på riktigt, men framförallt lärde jag mig att det är dom små sakerna som gör så stor skillnad och det har jag faktiskt försökt ta med mig till det “vanliga” livet för det är verkligen så. 

En annan grej som jag blivit jätteglad för är att många har sagt att dom verkligen njöt av mina rader jag skrev här på min blogg, för min tanke va att bara nära och kära skulle läsa men när man gick in och såg att 300-400 personer läst mina inlägg så blev man superglad. För jag vill verkligen beröra människor till att kasta sig ut i livet och att våga gå utanför sin comfortzone för det är verkligen då du börja utvecklas och leva på allvar, iallafall om du frågar mig.

Jag vill även skicka en hälsning till en kvinna som jag träffade i Kroatien förra året, jag började prata om Camino de santiago med henne och hon blev jätteintresserad av vad jag hade och säga. Hon följde min blogg och kommenterade och pushade mig längs med hela min vandring. Nu går hon den själv, och har bara ett par dagar kvar till finisterre, alltså hon har redan varit i santiago och är påväg ut till väldens ände. Hon har gått över 800 km och jag kan inte annat än längta tills hon är hemma så jag får höra om hennes vandring. Alekzandra, du är hur grym som helst. Så himla bra gjort och jag är så glad att du gjorde det. Fantastiskt! 

Som ni kanske redan vet så har jag fått ledigt från mitt jobb i 6 månader, jag ska ge mig på Te Araroa en helt annan vandring där jag nu måste ta mig igenom, stränder, berg, floder, vägar, djungel, ja allt helt enkelt. Tält och stormkök är något jag kommer använda mig av och jag har ingen erfarenhet av något av det, så är det någon som är inne och läser här och kan mycket om det så lämna en kommentar eller skicka ett pm. Jag har skrivit ut en himla massa sidor om själva vandringen, hur långt man ska gå ungefär varje dag, vart det finns vatten, vart jag kan campa och så vidare. Mycket och tänka på. Men jag kan knappt tänka på något annat än min vandring även fast det är ca 1 år tills den. Jag kan heller inte tänka mig ett liv i fortsättningen utan vandring, jag kommer fortsätta utmana mig själv och sätta mig i situationer som jag inte känner mig komfortabel i för att på så sätt växer jag som människa och det kommer i sin tur hjälpa mig i mitt liv framöver. 

Dagens bilder. 

//Robban 

Träning, träning, träning. 

Så nu va man igång med projekt beach 2017, andra passet va avklarat idag och det känns för jävla bra. Tillsammans med min magiska personliga tränare Martin så har vi eller rättare han satt ihop det perfekta kost och träningsschemat för mig. Jag kommer komma förbered inför min vandring som jag planera på att göra i december 2018 och det är mitt mål att vara i så fysiskt och psykiskt bra form som jag bara kan vara. Jag får och kan inte gå in på hur mitt tränings och kostschema ser ut men en sak är säker att det blir en kamp och hålla sig ifrån alla godsaker som, choklad, kakor med mera. 

Jag känner mig taggad till tusen och kommer gå in helhjärtat inför denna uppgift. 

När det gäller kosttillskott så gjorde jag en beställning hos budofitnessbutikerna nu ikväll, ni kommer inom närmsta framtid hitta rabattkod både här på bloggen men även på min instagram på budofitnessbutikerna, gå gärna in där och kolla deras utbud på både kosttillskott och träningskläder till män och kvinnor. 

Följ mig och min träningsresa både här men framförallt på min instagram är jag kommer uppdatera flitigt. 

Dagens citat! 

Kan jag, kan du!! 

Dagens bild! 

//Robban 

Tjänstledigt!!!!!! 

Igår kom jag till jobbet som vanligt vid 13.20, sleten efter ett gympass, ännu mer sleten över dålig sömn. MEN!  När jag väl stämplade in så såg jag personalchefen vara inne i fabriken, pulsen gick då upp igen, tankarna började snurra, nu, nu kommer jag få mitt beslut. Kommer jag behöva säga upp mig eller tillåter ebp mig tjänstledigt i 6 månader. Jag gick in och lämnade min matlåda, när jag väl sedan skulle gå på toaletten så hör jag Anette skrika på mig, Robban har du tid? Shit, nu gick pulsen upp ännu mera, det är detta beslutet som jag ska få när som helst som antagligen påverkat mina tankar och min själ till att inte kunna slappna av. Hon berättade att hon hade haft mitt ärende uppe med både produktionchefen och VD. Hon berättade för dom att jag ska gå den här vandringsleden Te Araroa och att jag ska hjälpa psykitrifonden att samla in pengar mot psykisk ohälsa. Dom hade beslutat och ge mig tjänstledigt i 6 månader, kan ni tänka er?? Jag blev så glad och det gick en varm känsla genom hela min kropp att nu är jag ett STORT steg närmare mitt mål och det är helt fantastiskt. Så ett stort tack till Ebp att ni hjälper/tillåter mig att nå min största dröm i livet.

Då va mitt första delmål klart när det gäller Te Araroa så det är jäkligt skönt. 

Nu gäller noggrann planering fram över för detta är något helt annat 3000 km är det som gäller. För mig är det viktigt att kolla upp saker som tält, säkerhetsutrustning, kartor, mappar och så vidare så man är så förbered man kan vara hemifrån för längs med vandringen kan allt hända, men detta är bara början, början på min livs vandring 🙂

Imorgon börja ännu mer förberedelser inför Te Araroa, jag ska nämligen till Stockholm och Projekt Beach 2017, jag är 1 av 100 personer i Sverige som har blivit utvalda till Sveriges största träningsprojekt. Så imorgon ska dom undersöka mig, ge mig kost och träningsschema och allmänt lära känna mig. 

Som ni hör, många bollar i luften men fan så kul är det, jag lever varje sekund av mitt liv just nu.

Till er som vill men inte vågar, ni måste tro så jäkla hårt på något ni vill ha och bara kämpa för det så kommer er önskan slå in. Våga kasta er ut i livet, för det viktiga är inte att alltid fullfölja det ni gör, det viktigaste är att ni försökte, tänk på det! 

Dagens bild


//Robban 

Projekt Beach  > Te Araroa 

Jag har varit ganska nere ända sedan jag kom hem från Spanien och Camino de santiago av den anledningen har jag varit fruktansvärt dålig på att uppdatera men nu är det dags igen för nu är det väldigt mycket på gång. 

Först och främst är det såhär att jag kommer vara med på Sveriges största träningsprojekt som heter Beach2017 jag är 1 av 100 personer som har blivit uttagna. Jag kommer tillsammans med experthjälp av personliga tränare, kostrådgivare och diverse personer kämpa för att hitta min toppform och mitt mål som är att vandra Te Araroa i december 2018.  Detta är en grym chans för mig att lära mig mer om träning, mer om kost som verkligen går han i hand. Att får mer kött på benen och framförallt att komma i form både kroppsligt men även psykiskt inför min vandring. 

Så den 8 september sätter jag mig på tåget som tar mig upp till Stockholm för min första träff med personerna som kommer lära mig vikten av träning och kost. Jag är sjukt laddad och ser fram emot det jättemycket. 

Den andra saken är att om jag överhuvudtaget ska kunna gå min vandring så måste det klaffa med mitt jobb.  Vandringen på Nya Zeeland är 3000 km och den uppskattas att ta någonstans mellan 4-6 månader. Så på tisdag denna veckan som kommer är en stor dag för mig, antingen krossas min dröm eller så får den mig att leva och tro ännu mera att den verkligen bli av. Jag ska träffa personalansvarige på jobbet och fråga hur dom ställer sig till ifall jag får ta tjänstledigt. Så frågan är förbli Te Araroa en dröm för mig eller att det faktiskt bli verklighet. 

Att få vandra ute i naturen, inga måsten, inga krav, ingenting. Jag har aldrig kännt mig så levande någonsin. Att inte veta vad som kommer näst, att inte veta vad det blir för väder, inte veta vad jag får för mat eller dryck är lika skrämmande som underbar.  Kicken av att bara stanna upp, nypa mig i armen och känna att jag verkligen lever livet just där och just då gör att jag aldrig kommer sluta vandra. Så magiskt! 

En magisk vy från Te Araora blir dagens bild! 

//Robban

7 veckor = Bästa sommaren på länge! 

Imorgon ringer klockan 03,45 och det är dags igen efter 7 veckors semester att börja jobba. Jag ska inte säga att jag är supersugen på att börja jobba igen men något som ska bli kul är att träffa mina jobbarkompisar igen, just mina jobbarkompisar betyder mycket mer än vad jag har trott för mig. 

Som dom flesta vet så har denna semestern gjort något som har påverkat mig och mitt fortsatta liv så himla mycket. Att få vandra camino de santiago har på många plan ändrat mitt tankesätt, fått mig och inse både det ena och det andra.  

Så jäkla mycket intryck och så himla mycket glädje som jag haft på caminon och att jag för första gången ÄNTLIGEN kunde vara mig själv va något helt fantastiskt, att kunna öppna upp mig och kunna släppa många av mina tunga bördor och faktiskt kunna gå vidare i mitt liv va extremt viktigt för mig.  Nu ska jag njuta, jag ska leva och se folk för vad dom är, för döm aldrig någon, aldrig. Ni har så sjukt mycket att lära av varandra! 

Jag hoppas att någon mer i min närhet kommer göra detta för när jag berättar detta så tror kanske vissa att jag överdriver men jag hoppas verkligen innerst inne att någon i min omgivning gör detta så dom får se detta med egna ögon. Helt magiskt! 

Att få leva camino livet va det absolut bästa jag gjort, blod, svett och en jäkla massa tårar gjorde denna resan perfekt. Psyket fick sättas på prov, känslor kom upp till ytan, fjärilar i magen och en jäkla massa vänskap och skratt gör att jag saknar caminon varje dag, varje minut och varje sekund. 

Nu har jag börjat kolla på nästa resa, denna gången blir det mycket mycket längre bort än Spanien, om det blir av står skriver i sten men jag har en dröm. 

//Robban 

Jag är så jävla ledsen!

Jag är så jäkla ledsen, så jäkla besviken och inte minst så jävla arg! I detta nu när jag skriver detta blogginlägg så är jag så svag att jag blir trött av att gå 600 meter och då har jag tagit ett beslut att jag tyvärr måste avbryta och flyga hem. Det gör så jävla ont, så jävla ont i kroppen att veta att jag inte kommer kunna fullfölja mitt största och mest utvecklande äventyr i mitt liv. 

Jag har klarat igenom blåsor på fötterna, jag har klarat igenom blod, svett och tårar. Jag har fått vänner för livet, jag har fått känna på att ha fjärilar i magen igen efter alla år. 

Denna resan betyder så jävla mycket på så många plan för mig och därför gör det så ont att kasta in handduken. Att en jävla matförgiftning förstör för mig är så irriterande, men samtidigt är jag så svag så svag i kroppen att jag knappt kan röra mig så detta är faktiskt mitt ända alternativ. 

Jag har sett fram emot och komma till katedralen i santiago, slänga av min väska och säga till mig själv. Robban du gjorde det! Du gjorde det, hela jävla vägen!  Men du blir det inte så och det gör så ont. 

Men en sak är säker är att jag kommer aldrig bli mig lik, jag kommer se saker på ett annat sätt, jag kommer bemöta människor på ett annat sätt för döm aldrig någon om du inte har gått deras resa. 

Jag ligger nu i sängen och bara gråter. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra men min kropp har lagt ner och jag är så psykisk och fysiskt utmattad. 

Jag vill tacka varenda själ som kommenterat, peppat och hjälp mig längs vägen, ni har varit guld värda mer än ni kan ana. 

Dagens bild blir på den människa som påverkat mig alldra mest på denna resa. Med hennes historia band hon fast mitt hjärta direkt jag kunde inte tänka på något annat än henne efter jag gick ifrån henne. finare människa går inte och hitta du är så speciell för mig. Hoppas du får ett underbart slut på din camino, och du vet nu när jag inte längre är kvar så måste du rulla som en pölse själv i den sista nerförsbacken innan santiago! Tack för allt! Du är bäst

Ponferrada – Villafranca del bierzo 24.5 km

Igår natt vaknade jag av att jag mådde illa och hade ont i magen. Av någon lustig anledning kunde jag somna om och när det va dags och gå så va det ännu värre. 

Jag mådde illa varje steg jag tog men lik förbannat så tog jag mig till närmsta största stad som låg 16 km bort. Där la jag mig på en bänk och försökte sova bort skiten men icke det blev bara värre. Jag va valet i kvalet om jag skulle bli kvar i staden eller inte men jag fortsatte och gå ytterligare 8 km till en annan stor stad. Jag fick pausa hela tiden, eftersom jag inte hade ätit något så kände jag mig så jäkla svag. Det va så nära jag bara la mig i skuggan eller liftade med någon bil för igår va det tufft.  Jag lyckades komma till boendet efter många om och men. Jag checkade in, la grejerna vid sängen. Vaknade med ett ryck och fick springa till toaletten för att spy, så yes jag hade fått matförgiftning! Jag har sedan igår till nu, sprungit på dass med diarréer och spyor stup i kvarten. Jag ligger nu här och be till gud att jag snart är okej igen och kan fortsätta min resa, jag är även o valet i kvalet att ta en taxi en liten bit när jag frisknar till för vill gärna ut till havet och det hinner jag antagligen inte tack vare denn jävla skiten!!!!!! 

Så nu ligger jag här, ensam på boendet för man får aldrig stanna mer en natt förutom om man inte är sjuk av något slag. Allt är tyst, det ända jag hör är fågelsång. Ge mig lite kraft, ge mig lite hopp. Ge mig styrkan att fortsätta den häftigaste resan i mitt liv! 

Dagens bild! 

Foncebadon – Ponferrada 27,5 km

Idag va det en känslosam morgon, jag visste att inom 2,2 km skulle jag komma fram till kanske en av mina höjdpunkter på caminon, Cruz de ferro! Den högsta punkten på caminon, 1490 meters höjd. Seden säger att du ska ta med dig en sten hemifrån Sverige , lämna den vid korset på Cruz de ferro, och då ska alla dina tunga börder lämnas där för evigt. När det va 50 meter kvar så såg jag det stora korset och då kom tårarna, jag grät medans jag gick och när jag kom fram så bara rann det, jag kunde inte stoppa det. Jag tog av mig ryggsäcken och la undan kameran och bara satte mig på gräset och grät i ca 15-20min jag vet inte om jag har gråtit så mycket innan. Helt sjukt. Jag samlade mod och gick en bit upp, pratade lite med mig själv och slängde till sist iväg stenen. Av någon anledning så kände jag en lättnad, en sån jäkla lättnad av att både fått gråta så mycket och slänga iväg den jävla stenen. 

Med både en härligt och en ohärlig känsla fortsatte jag mot Ponferrada. Den härliga känslan va att stenen äntligen va borta och den ohärliga känslan va mina blåsor under varje stårtå plus att jag visste att jag skulle nere dom 1490 meterna med, att hålla igen i nedförsbacke när du har såna blåsor det är ingen lek. Men jag klarade det! Så jäkla stolt är jag.

Nu sitter jag här på mitt boende. Jag bor helt gratis, 170 bäddar ha dom och allt är helt gratis, det finns inte en chans att detta skulle hända i Sverige, vilka underbara människor det finns, som gör allt detta för oss, inte nog med det så sitter jag och få massage och även fixa dom till mina fötter och självklart är det helt gratis. Detta kommer jag aldrig glömma. Min stora önskan är att jag en dag kommer kunna göra en sån här grej för andra människor, jag blir rörd bara jag tänker på det. 
Detta va allt för mig idag. Jag hoppas att dom här underbara människorna gjort underverk så jag kan gå imorgon. 

Dagens bild! 

 

Astorga – Foncebadon 25,9 km

Natten i Astorga va helt okej, jag vaknade automatiskt vid halv 6 tiden. Mackor, juice och joggi hade jag förberett dagen innan så det va bara att slänga i sig det och börja gå. Jag har fått två riktigt goda blåsor som gör något så in i bänken ont under stortåna på båda fötterna, men det va bara och bita i. Idag visste jag att det skulle bli en tuff dag för det va bara uppför hela dagen, därav att jag gick lite kortare. Jag är nu uppe på 1430meters höjd så man är allt bra sleten i kroppen på ett härligt sätt. 

Idag har jag gått själv hela dagen och jag träffade på en dansk igår som sa till mig att nu när vi går in i dom sista 200 km så är det som mest spirituellt. Mycket intryck, mycket tankar, så hjärnan kommer behöva jobba mer än vanligt 🙂 

Detta är andra dagen i rad jag har gått utan Ginny och jag måste säga att idag saknade jag henne väldigt mycket. Kontakten man får men människor man tycker om på caminon är väldigt speciell. Jag hoppas hon har det bra vart hon än är och jag hoppas verkligen jag kommer se henne igen innan jag kommer till Santiago för hon är underbar på många sätt. 

Idag blir det bara en lugn kväll i sängen för imorgon laddar jag för sista uppförsbacken innan det blir nerför hela dagen lång. 

Dagens bild! 

Leon – Astorga 49.8 km

Att vakna upp på ett hotellrum med en person du gillar och uppskattar väldigt mycket va hur underbart som helst. Vi fick till och med sovmorgon för vi började inte att gå förens 09,00. Ginny skulle köpa kafé så jag började att gå. Jag hittade snabbt ett tempo som kändes riktigt riktigt bra så det flöt på av sig själv, efter 35 km tog jag min första paus, ett par baguetter och en powerbar va det som gällde. Sen fortsatte jag dom sista 15 km, kroppen kändes jäkligt bra, dock fick jag blåsor dom sista 3 km under båda fötterna, jag har nu spräckt blåsorna så jag hoppas att morgondagen inte ska vara några problem. 

När man går själv och när man börja senare så stöter man inte på så mycket folk så då fick jag tid för mig själv och tid att fundera över vad caminon gett mig än så länge. 

Nr 1 : Vara ödmjuk! Behöver någon hjälp, eller om du behöver hjälp va inte rädd för att fråga! 

Nr 2 : Dela med dig! Alla är så jäkla snälla när det gäller att dela med sig av dricka, mat eller vatten. Man blir som en ända stor familj när man sitter och äter tillsammans. 

Nr 3 : Ta dig tid! Går du förbi en människa som du ser gå själv, ta dig gärna tid ifall personen vill prata, detta är inget maraton så stanna, byt erfarenheter, historier eller vad det nu må vara. 

En annan sak som jag trott på länge är ödet och slumpen. Många tycker bara det är snicksack men jag har alltid trott på det men aldrig riktigt varit med om det förens jag kom hit till caminon, och det är inte en gång. 

Första gången va när jag va i SJ jean, påväg mot roncesvalles, jag va så trött att jag visste inte vad jag hette så stötte jag på ginny i backen och då börja vi snacka och på så sätt glömde jag bort att jag va trött. 

Andra gången va när jag va i logrono, jag hade så ont, så ont att jag kollade både buss, taxi och tåg. Jag sätt mig ner på en bänk och jag kände hur tårarna började komma på mig. När jag skulle ta tag i min vattenflaska så hör jag hello Robert, det va min tyska vän Mathias som kom. Jag berättade för han hur jag mådde och att jag visste inte om jag kunde fortsätta. Han plockade då upp tabletter som han sa att jag skulle ta, jag tog dom och haltade vidare med han mot nästa anhalt. 

Det jag menar är att det har kommit personer när jag har behövt det som mrst och det är med många dagars mellanrum. Så jäkla sjukt men samtidigt så skönt för som sagt jag har alltid trott på slumpen och ödet, nu vet jag att det finns! 

Sahagun – Reliegos 31 km Reliegos – Leon 25 km

(Söndag) Detta skulle visa sig vara sista gången vi sov ihop alla fyra. David, Hanson, Ginny o jag. Vandringen från Sahagun igår va en av dom bästa på länge. Jag va lite stel men hade inte ont någonstans. Jag och ginny började gå tillsammans första biten, efter ett x antal km så kom David och Hanson ifatt oss, nu va vi alla samlade igen för näst sista gången skulle det visa sig. Vi njöt av varandras tillvaro. Ginny och David gick lite förre och pratade medans jag och Hanson gick och pratade fotboll och förstås manutd, tiden bara rusade förbi. Efter ett antal timmar så tog först ginny på sig Hörlurna, sen David, Hanson och sist jag. Det är det som är charmen med caminon, gemenskapen och glädjen men ändå friheten att göra vad man vill, för det är så skönt att gå själv ibland och bara tänka.

Ginny försvann som vanligt i ett jävla tempo, Hanson hakade på det, David sen och sist jag. Efter ett tag så ser jag David bara böja sig fram framför mig, han gnäller aldrig så jag visste att han hade ont. Jag gick fram till han och frågade ifall han behövde hjälp men han sa bara gå på men det är jobbigt som bara den att gå när man ser att en annan människa har så ont. Efter ett tag så gick jag förbi Hanson och efter ngn timme så såg jag även ginny som hade ont. Vi va nu långt förre både David och Hanson och jag hade redan då en feeeling av att jag aldrig får se dom igen och det skrämde mig. Med 7,5 km kvar tog jag och ginny en paus med juice och kaka vi satt där ett tag innan vi bestämde oss för att göra sista rycket. Jag kan säga såhär, dom sista 7,5 km gick inte snabbt. Vi kämpade tillsammans och när vi väl såg byn så gick vi hand i hand och vi va väldigt glada över att vi klarade dagens etapp.

Kvällen blev bar lugn, efter en dusch så blev det kvällsmat i matsalen.  Där träffade vi en tysk kille i 25 års åldern, vi frågade han varför han gick caminon. Han svarade såhär. Förra året gick hans tjej caminon från St Jean de port till Santo domingo. Alltså bara en liten bit av caminon efter där flög hon hem och några månader efter dod hon. Så jävla fruktansvärd historia, men denna livsglädjen denna kille hade när han berättade att hon är med han varje steg han tar, han plockade även upp en bild på henne och visade oss. Så jäkla starkt av honom. Så nu går han där hon slutade från Santo domingo till Santiago de compostela. Jag önskar han all lycka för han verkligen berörde mig ända in i hjärtat.

Ja just det, David och Hanson vart tog dom vägen? Jag fick ett mess av David att han mådde bra och han va i stan framför oss precis och även Hanson va där vi bestämde att vi skulle ta ett “familje” foto i Leon nästa dag. Så dom skulle vänta in oss där.

(Måndag)

Klockan ringde halv 5 men vi steg nog inte upp förens kvart i 6 på morgonen och innan vi käkat frulle och fixat till oss så va klockan halv 7.

På med sandaler och bara börja paddla, jag va seg men framförallt va mina fötter svullna och det tar alltid tid att komma igång. Vi gick tillsammans första kilometern innan jag satte i hörlurna och bra stack iväg. Vi hade bara en “liten” vandring framför oss för jag och ginny hade bokat ett hotell i leon idag, kan va gött att bryta av alla albergue och alla gemensamma utrymmen till att ha eget boende ibland det ger dig mer energi. Jag gick och gick och gick men lik förbannat så rundade ginny mig i en jäkla fart. När vi väl började närma oss leon så hade jag jobbat in avståndet och vi va nu tillsammans igen. Jag hade även fått ett mess av David att han väntade på oss vid ett fik nära katedralen och vi skulle nu äntligen få vårt “familjefoto” innan vi gick skilda vägar. Något som jag tycker är jävligt jobbigt är att säga adjö, jag och ginny ska stanna i Leon idag och David och Hanson skulle gå vidare tydligare 20 km så nu visste jag att vi inte kommer se varandra igen, det gör ont, jävligt ont för jag har gått med grabbarna fram och tillbaka i många många dagar och dom vet mer om mig än va folket där hemma vet så det gjorde fruktansvärt ont!

Ikväll ska jag och ginny bara vila upp oss, kanske ta en runda på stan ikväll för Leon är sjukt vackert.

Dagens bild är given! Familjefotot!!!

Carrion – Sahagun 38,8 km

Idag va det första gången jag “försov” mig, jag hade ställt klockan på halv 6 men tydligen va det bara måndag till fredag och idag va det lördag så det va inget larm ställt. Men som tur va så kom Ginny in och väckte mig så det gick bra iaf 🙂 

Igår så sov vi hos dom sjungande nunnorna i santa maria. Vilka undebara människor, den glädjen, och det välkomnandet vi fick va helt sagolikt. Jag hade sån tur att jag fick den sista sängen. Så jag är evigt tacksam att jag får ha med mig detta i mitt bagage resten av mitt liv. När dom lagade middag så fick man “sponsra” med mat av vänlighet så jag och Ginny sponsrade med en vattenmelon. 

I morse började vi i ett ganska bra tempo, första delen va jobbig för då gick vi ca 17 km utan att vi såg en ända by så det är jäkligt tufft psykiskt.  När vi väl kom fram till första byn så tog vi en paus med kaffe och macka innan vi fortsatte vår resa mot Sahagun. Nu har vi varit ute på caminon i 12 dagar och man kan nu verkligen börja känna att kroppen börja ta stryk. Vi har i princip pressat våra kroppar varje dag och egentligen har vi gått för långt för vårt eget bästa så tröttheten börja ta ut sin rätt. Men jag och Ginny gick ihop idag och sista 7,5 km kämpade vi mer än någonsin, vi haltade fram tillsammans sida vid sida, men vi gjorde det. Vi mår nu bra men vi har ont överallt men vi lever 🙂 nu är det bara ladda och förbereda kropparna så mycket det går för imon är det en ny dag. Vi hade inte sett varken Hanson eller David på hela dagen men när vi skulle gå in till staden Sahagun så kommer dom gående och som “vanligt” hittade vi ett boende tillsammans och nu är vi har och verkligen bara njuter av livet och av varandra. 

Dagens bild! 

Kommer inte från hobbit land men näst intill. 

Castrojeriz – Carrion de los 45,5 km

Morgonen startade med en brakfrulle med kära vännerna Gintare, David och Hanson.

Dagens etapp blev två ertapper. Gintare försvann först sen David, och jag och Hanson startade sist. Jag hade bestämt mig att gå sakta för vi skulle ändå vandra nästan 46 km. Men foten kändes bra för en gång skull så jag kunde sätta upp farten ganska bra ändå. Vi började 06,20 och va framme vid slutdestinationen vid 16,15 så hade bra fart, och alltid när man är i “mål” så är man så stolt över sig själv.  Men det viktiga är att man hitta “sitt” egna tempo för personerna du träffa och gilla mycket kommer du se väldigt ofta under din resa.

Jag träffade en mexikansk tjej idag paulina,  som satt och kollade ut över alla åkrar. Jag frågade henne vad hon tittar på och hon svarade jag njuter av utsikten och lugnet.  Det fick mig att fundera en hel del vad hon sa. Att en mexikansk tjej som sitter i Spanien och kolla ut över alla åkrar och uppskatta det. Kan ni tänka er hur tacksamma vi i Sverige ska vara då? Vi ser sånt varje dag men vi bara gå förbi som om det inte fanns. Tänk såhär att uppskatta det ni har runtomkring er och njut av omgivningen för det är dom små sakerna som gör så stor skillnad. Jag fick det svart på vitt idag av paulina idag! 

Nu ikväll har jag och gintare bara slappat och njutit av vår camino och av varandra. Att två personer som bara känt varandra i snart 3 hela dagar kan komma så bra överens är helt sinnessjukt, caminon har en speciell spirit, och en sak är säker är att ödet och slumpen finns det har jag fått bevis på. 

Dagens bild! 

Burgos – Castrojeriz 40,3 km! 

Kvällen igår med Gintare va helt magiskt. Var första gången någonsin som jag kände mig som om jag vad i en kärleksfilm. Vi strosade runt i burgos gamla stad, stannade till och tog en glass, gick lite mer, satte oss och tog en smoothie snackade ännu mer om livet och caminon. Vi hade inte sett varandra på en hel vecka så det va helt underbart och bara får lägga tid på henne en helkväll. Att bara få vara med en människa man tycker och bry sig om kan nog vara bland det bästa jag vet. Kvällen avslutades med småprat mitt i natten uppe på hotelltummet. En av dom bästa och mysigaste kvällarna på längre. 

Klockan ringde 05,00 och jag va jävulskt sliten men som alltid så va det bara upp, ta sina grejor och börja gå. Denna gången fick jag starta dagen med Gintare vilket va helt underbart. Vi gick 31 km tillsammans, ibland skrattade vi ihop, ibland förstod vi inte varandra och ibland va det helt tyst. Men ändå va det så skönt och bara ha henne vid min sida. Vi stötte inte på många när vi gick men efter 31 km tod vi en matpaus. Jag beställde in en pizza och hon fish and chips. Vi han knappt mer än att då maten så kommer mina två vänner Hanson och David gående. Självfallet slog dom ner sig hos oss, så roligt och se dom. Vilka hjältar! Vi pratade och skrattade innan det va dags och ta på sig dojjerna och gå dom sista 10 km. Gintare drog på som fan och försvann långt före oss men vi hade bestämt att alla skulle bo på samma ställe så det va ingen fara på taget. Jag och Hanson gick ihop då vi i dagsläget inte är några snabb promenerare. David satt kvar och käkade och sa att gå ni så hinner jag ikapp er och som alltid så kommer David, denna gången springandes,  nu gick vi alla ihop igen jag vet inte vilket tur i ordningen men det känns så jäkla bra, vi gick på bredd på vägen och bara skattade ihop. Så jäkla magiskt! 

När vi väl hittade boendet så fann vi givetvis löparen Gintare där och vi va nu alla samlade

Efter en dusch och en liten runda i supermarketen så ligger jag nu i sängen. Trött, sleten och ont överallt. Men jävlar va jag njuter av detta livet, jag hoppas det aldrig ta slut. 

Dagens bild! 

Santo Domingo – Villafranca 35 km Villafranca – Burgos 38km

Jag uppdaterade inget igår pga att jag va så trött så jag kör en dubbel idag. 

Tisdagen den 4 juli. Jag steg upp tidigt på morgonen pga att jag inte kunde sova, träffade en italiensk tjej i 25 års åldern som frågade ifall hon fick gå med mig i början, självklart får du det sa jag! Jag väntade nere i receptionen på henne men hon dök inte upp trots att jag såg att hon steg upp samtidigt som mig. Jag väntade i 20 min sen gick jag, det gör ont i mitt hjärta att bara lämna så men jag vill gärna komma igång tidigt. Jag hinner knappt komma utanför dörren du jag möter en äldre man från US! Michel, han hade gått caminon 3 grr vad den andra gången gick han HELA caminon med en blind kvinna, kan ni tänka er vilken ädel man, han va vid hennes sida hela vandringen, berättade vart hon skulle gå, vad som fanns framför och bredvid dom. Så jäkla inspirerande va det och träffa han och vi pratade bara i 30 min sen orkade han inte hålla samma fart som mig så vi skildes åt. Men det är såna möten med helt okända människor som får mig att leva fullt ut på caminon.  Förutom han så vandrade jag helt ensam hela vägen till villafranca och det va faktiskt ganska skönt, fötterna va okej, vädret va magiskt och musiken va brutal så jag levde verkligen i den stunden. När jag väl kom fram till hostelet så tvättade jag kläderna, duschade och sen satte mig ute. Jag hann inte mer än att sitta ner i 5 min innan Bert från Canada kom och satte sig bredvid mig. Han hade vandrat hela vägen från mitten av Frankrike till villafranca där han ca igår, det visade sig att han hade samma problem med sina benhinnor som gjorde att han fick vila 10 dagar. Helt sjukt, 10 dagar! Vi satt där och snackade lite om allt och ingenting tills jag ställde från till honom varför han går caminon? Mannen hade jobbat med rymdfarkoster i Kanada på yngre dagar och va pansionär sedan 5 år tillbaka. Han hade haft en fantastisk framgångsrik karriär. Han berättade också att hade haft ett stort drogproblem, tunga droger som han hade kämpat med från och till, nu va han “friskförklarad” från en tid tillbaka. Han går nu caminon för att se vart  livet tar han här näst. Han hade en plan med att han skulle inspirera, motivera och hjälpa andra som är eller har varit i han situation. Fanatiskt och få ta del av hans historia och dem berörde mig så jäkla mycket. 

När jag väl skulle gå in och ta en powernap så ramla mina vänner in, David och Hanson kommer ni ihåg dom? Du vad glad jag va och se dom, vilken energi det gav mig och det ena gav det andra. Vi fixade käk, småpratade kanske inte mitt i natten men på kvällen iaf 🙂 innan det va dags för sängen. 

Idag (onsdag) 

Jag och Hanson begav oss iväg prick halv 7 på morgonen för David ville ta en sovmorgon och sa att han kommer ikapp oss. Så började gå och efter några kilometer så är det självfallet David som kommer gåendes, vi hittade ett fik efter 12 km som vi tog en paus på. Vi satt och kollade rutter till burgos, jag va så sugen på att komma igång för jag hade en överraskning som väntade på mig i burgos! Så jag gjorde mig klar och drog i förväg jag ska hejdå till grabbarna och sa som vi alltid gör, vi ses på vägen 🙂 

Jo överraskning! Igår så skickade Gintare till mig att hon väntar in mig i burgos så jag va så laddas och förväntasfull inför dagen så jag va tvungen att gå i förväg. 

Jag gick och gick, varmt så in i bänken gjorde att jag inte kunde hålla det tempot jag ville. Efter 8 km ifrån jag lämnat grabbarna så träffa jag far och dotter från US! Dom vandrade caminon tillsammans, så jäkla vackert. Dottern gick så snabbat att pappan gick och snackade med mig. Han berättade en sån jäkla rolig historia för mig som jag aldrig kommer att glömma. Hans släkting köpte ett busskort i USA för en massa massa år sedan ett månadskort ska tilläggas. Han såg hela USA under den månaden, han sov på bussarna, parerade att när han skulle åka långt så åkte han om nätterna och då va bussen framme på morgonen så va han utvilad och laddad för en ny dag så jäkla bra idé och BILLIGT! Så höll han på så fram och tillbaka genom hela USA. Så ni som vill resa billigt så har ni en idé där 🙂 va bara tvungen att berätta det! 

Tillbaka till Gintare, när jag väl va i burgos efter 38 km så va jag sliten, trött och jäkligt hungrig. Hon står utanför hotellet i sin rosa klänning lika bedårande som alltid. Det började men en stor kram, sen plockade hon fram en cola och gud va glad jag va och se henne. Hon sa även att hon hade en överraskning till i rummet och när vi kommer upp så har hon tappat upp ett bad till mig, vi har badkar på rummet!!! Första gången på 1,5 vecka jag ser ett bakar, det har aldrig hänt innan. Nu sitter jag här i badkaret och skriver. Vi får se vad kvällen har att ge, men det blir i säng tidigt för imorgon är det en ny dag på caminon. 

Dagens bild! 

Translate